onsdag 8 augusti 2018

Lilla Hjärtat...





Jag tror jag har gått och blivit hönsig på äldre dagar.
Kan inte minnas att det stört mig nämnvärt om inte Maxi hört av sig under en vecka eller så men nu...
Söndagskväll hade vi kontakt.
I Måndags var det tyst.
Jag skickade ett sms men inget svar.
I går förmiddag satt jag hos kuratorn och berättade att jag helt plötsligt blir alldeles stirrig när jag inget hör från den lilla familjen.
Jag som alltid varit så cool oavsett om dom varit hemmavid eller utomlands.
Ja där ser man.

När jag gick ut från kuratorn så slog jag på ljudet på mobilen och se där låg ett sms och väntade på mig.
Dom hade haft det ganska så stressigt i Måndags.
Inget särskilt hade hänt.
Gossen mådde bra.

Och där drog jag en lättnadens suck. 

På eftermiddagen så ringde Maxi, ni ser ketchupeffekten.
Först ingenting, sen ingenting, sen allt!

Hon var lite besviken för att dagpermissionen blev inställd, dom hade bägge två sett fram emot en lugn och skön dag hemma med liten men så blev det inte.
Dom har nu tagit bort medicinen intravenöst och nu får han den genom sonden i näsan.
Därför ville dom ha kvar honom på övervakning även under dagen.
Dom träffade även en barnläkare som dom diskuterade genom hur dåligt det fungerar på avdelningen.
Maxi tycker att personalen inte pratar med dom, frågar dom om något kan dom få ett svar som sen tas tillbaka då de kollas upp.
Den ena säger si den andra så.
Det är så att säga inga raka rör där jämfört med det större sjukhuset dom tidigare låg på i början av lilla hjärtats liv.
Hon fick i alla fall ryta ifrån och det kändes nog gott för lilla mamman.

I övrigt var väl det mesta bra men dom är less på att ligga på sjukhus och längtar hem.
Jag frågade om medicineringen liten får.
Maxi berättade att den ena ska fasas ut under kommande 6 veckorna och den andra fasas ut under 6 månader.
Jag hoppas verkligen att det går bra för lilla hjärtat så att inget annat uppstår.

I natt/morse gick jag ut på promenad.
Klockan var knappt 03.30 när jag vandrade iväg.
Kunde inte sova och hade ett rejält ångestpåslag som inte ville ge sig.
Kanske kom det från samtalet med kuratorn igår, då jag kunde vara svag och känna efter, vad vet jag.
Av någon anledning så bara gick jag utan mål så hemvägen blev ofantligt jobbig.
Kom hem vid 06.30.
3 timmars vandring och jag minns knappt vart jag gick.
Men ångesten känns lite lättsammare nu så promenaden hjälpte till.

Nu ska jag dricka ännu en kopp kaffe och sen får dagen bli som den blir.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


6 kommentarer:

  1. visst är det så vännen, man blir lite så hönsig ja promenader hjälper har jag läst, jag skulle behöva men orkar inte ens kanske borde jag?! trist att det är så på sjukhuset, hoppas det blir bra med allt till slut stor kram till er alla <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror promenader hjälper ibland och ibland inte.

      Kram

      Radera
  2. Åh, vilken liten sötnos. Men oj, det blev en rejäl promenad. Förstår verkligen om det blev jobbigt mot slutet... Kram Helene K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja han är en sötnos.
      Japp, promenaden blev väl lång men jag var inte riktigt med..

      Kram

      Radera
  3. Han är så söt den lille, men lite tråkigt för er att det skulle börja såhär. Men småfolk brukar kämpa på och komma sig igenom allt . Det blir nog lite mycket för dej stundvis med allt detta med lillen och så dig själv och att sonen ska flytta söderut...då förstår jag att du måste ut på promenad och rensa i huvudet om det nu funkar. Ta hand om dej. Kram från mej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja han är söt och en riktig kämpe har det visat sig.
      Ja du vännen, ibland blir det allt för mycket för min utbrända hjärna att klara av.

      Kram

      Radera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!