torsdag 16 augusti 2018

Orkidéer, gröna växter och ångestpåslag...





Jag fick en orkidé när jag fyllde år.
Såg i morse att sista blomman trillat av.
Har läst att man ska ta av stänglarna blommorna suttit på när de blommat färdigt.
Jag har aldrig lyckats få en orkidé att blomma om,  har ni något tips till mig?
Jag gillar blommor/växter men har alltid föredragit gröna växter, tycker att dom är mer lättskött och har fått för mig att blommande växter kräver mer, jag kan givetvis ha fel.
Växter har jag i alla fönster, eftersom jag har många fönster så blir det en hel del växter.
Jag sköter dom men måste erkänna att jag varit dålig på att plantera om dom de sista åren, har inte haft energi att lägga på det.
Nästa vår får jag nog ta mig i kragen och plantera om dom.
Är ni noga med att sköta om era växter?
Har ni sk gröna fingrar?
Jag har enligt eget tycke ganska så gröna fingrar.

Klockan är nu 06.10, ganska så tidig morgon men jag har varit vaken länge, eller jag ska väl säga att jag knappt sovit något i natt.
Fick ett ordentligt ångestpåslag vid midnatt.
Allt bara rasade samman och blev nattsvart.
Jag provade att ligga på spikmattan men det hjälpte föga.
Runt 03 klädde jag på mig och smög ut från huset.
Promenerade i två timmar.
Vart jag gick, njae det har jag ingen riktig aning om.
Känns inte som jag egentligen såg något.
Min inre kamp med demonerna tog sitt fokus från vägen.
Men hem tog jag mig och nu känner jag mig ganska så slut på.
Den värsta ångesten har lagt sig men det kryper fortfarande ordentligt.
Min stackars hälsporre mår verkligen inte bra av alla dessa nattvandringar.
Men vad fasiken gör man?

Jag tycker inte att det finns någon egentlig bot när jag får dessa ångestpåslag.
Nä det hjälper inte att andas i kvadrat, ibland hjälper spikmattan, ibland kan det bli en smula lättare med stesolid men just nu måste jag ut och vandra, det ändrar sig hela tiden men någon riktigt bra lösning verkar inte finnas.
Jag gör det jag måste för att överleva, vad annat kan en människa göra liksom?

Idag är det i vart fall Torsdag.
Mitt sista dygn av denna mammavecka.
Jag har lovat Mini att jag ska grilla idag.
Tog fram fläskkotletter från frysen igår.
Till det blir det rostad potatis i ugnen, sallad och bea.
Det blir en fin sista middag för denna gång.

Nästa gång han egentligen ska till mig blir inte som vanligt.
Han kommer väl att vara hos mig någon dag för att packa ihop det han ska ha med sig när han flyttar men någon riktig mammavecka blir det inte.
Han har ganska så fullt upp med sina förberedelser.
Melankolin flödar inom mig, det är en jobbig känsla men jag vet att det kommer att ge med sig med tiden.
Man vänjer sig, jag har sen han började gymnasiet vetat att han ska plugga vidare och flytta men där i början så tänkte jag väl att det ligger så långt fram, det är många år kvar och vips har alla dessa år gått och så står jag här och funderar på vad som hände med tiden?

Nåväl, det är livets gång!

Nu får jag se fram emot en sista mysig dag med Mini och i morgon får jag träffa lilla hjärtat, så jag längtar efter honom!


Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


10 kommentarer:

  1. Åh det är inte lätt det där när barnen flyttar ut, växer och blir vuxna. Jag kan ibland hemfalla mig åt att vara sentimental och då sitter jag och tänker på mina barn och deras uppväxt och så undrar jag vad i helsike de där åren tog vägen?! Det gick ju så urbota fort....och ändå inte. Konstigt det där. Men ju äldre jag blir desto mer tycker jag mig märka att jag känner att själva livet,det som betyder mest för mig, det var då...när barnen växte upp. Nu får man hitta på en hel massa själv för att livet ska kännas meningsfullt och det är inte alltid lätt.
    Men fy då...vandra i natten med ångest. Usch...tråkigt att behöva ha det så. Inte lätt det där psyket och det är inte lätt att hitta någon lindring heller till alla. Ångest kan se så olika ut.
    Men att du inte får sova är nog en stor bov i dramat. Attans den sömnen! Nu beställer jag ett sovpaket till dig och hädanefter ska du sova 8 timmar om natten...önskar jag kunde göra en sån beställning till dig!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir väldigt annorlunda när barnen flyttar ut.
      Jag har ju redan gjort det två gånger med flickorna.
      Däremot känns det tyngre nu när minstingen ska flytta, jag vet inte riktigt varför.
      Nåväl, det kommer att ge sig med tiden, det blir en del melankoli i början och sen blir det säkert lättare.

      Ångesten skulle jag gärna slippa men den är en ständigt närvarande "vän".
      Det verkar vara omöjligt att bli av med den, tyvärr..
      Massa sömn på nätterna är en fin tanke, tack för den.

      Kram

      Radera
  2. Åh va trist för dig vännen med dessa ångestattackerna, usch fy. Men va roligt att du träffa den lille igen <3 mår de alla bra annars? stor kram vännen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du dom där ångestattackerna är inte roliga.
      Ja den nyblivna familjen mår bra, stormtrivs när dom får vara hemmavid.

      Kram

      Radera
  3. kikar in & önskar dig en super mysig fredag på alla vis kram kram <3

    SvaraRadera
  4. Vad jobbigt du har med ångesten
    Hoppas att du får en bättre fredag
    Kramar ����

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min Fredag har varit underbar, tack och lov att det svänger till det positiva emellanåt.

      Kram och ha en skön afton!

      Radera
  5. Jag kan kliva upp och känna att livet är ok för att en timme senare falla ner som en sladdrig tunnpannkaka – rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som händer innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörjan och kippar efter luft.De dagarna är det inte mycket som hjälper. Och då har jag inte ens pratat om den värsta sortens ångest som jag upplevt. Ångest är hemskt och väldigt svår att förstå sig på för någon som aldrig upplevt den. Jag vet ju också att min dotter om bara några år flyttar ut ur boet. Samtidigt som jag säkert kommer att vara glad för hennes skull kommer jag nog att fasa för att det blir på tok för tyst, tråkigt och alldeles för ensamt när det blir bara jag kvar. Men som du skriver tids nog vänjer man sig när barnen flyttat ut. Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ångest är rent ut sagt gräsligt att ha, önskar att det fanns någon bot för det så man slapp.
      Ja det är ju det, man är glad för barnets skull men samtidigt ledsen inom för sin egen skull.
      Det gäller att hitta balansen.

      Kram och ha en fin kväll!

      Radera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!