onsdag 7 november 2018

Tanka kärlek och ångest från hell...





Idag så blev det en mycket tidig morgon för mig.
Blev tvungen att gå ut mitt i natten på vandring då ångestpåslaget var så kraftigt att tja, det känns någon stans som om man är på väg att dö, låter då möjligen konstigt att gå ut och vandra men det hjälper mig in på andra tankar och det brukar lätta något då jag gör så.
Nu beror det ju givetvis på vilket sätt ångesten genererar sig.
Ibland får jag liknande hjärtinfarktskänning och då fungerar inte vandring mitt i natten.
De gångerna måste jag ligga på spikmattan, det gör så in i helvetes ont och tankarna på att det kanske faktiskt ÄR en hjärtinfarkt är förskräcklig.
Att liksom inte helt vara säker, är jag dum som ligger kvar, borde jag ringa 112?
Det är en ganska så svår avvägning att göra då jag sällan är vid mina sinnens fulla bruk då det händer.
Ångesten har varit bedrövligt närvarande under en ganska så lång tid nu.
När jag är hos kuratorn brukar hon vilja att jag klassar den mellan 1-10.
För tillfället ligger jag runt 8 hela tiden.
Det är inte roligt alls kan jag tala om för er.

Idag ska jag gå in till byn och hälsa på min dotter och barnbarn.
Jag behöver tanka kärlek så att ångesten lättar något.
Tack och lov så har jag dessa ljuspunkter i mitt liv som liksom på något vis håller mig uppe även när jag rasar.
Tankar på mina barn, deras respektive och mitt barnbarn är det som hjälper mig när det är som svårast.
Utan dem hade jag inte funnits idag.
De är mina livlinor för att stanna kvar i detta jordeliv jag så gärna vill försvinna från när allt är så hopplöst tungt, svårt och jobbigt.
Tack och lov för familjen, att den finns där stadig bakom mig även om dom inte alltid är närvarande.

Så idag ska jag umgås med liten, busa med honom, ge honom mat, sjunga för honom och få honom att sova en stund.
Han somnar av någon anledning alltid i min famn hur han än kämpar för att hålla sig vaken.
Jag brukar säga till min dotter att det är nog för att mormor är så tråkig, det är därför han somnar, dottern ler stort när jag säger det (med glimten i ögat alltså).

Timmarna går alltid så fort när jag är med dem.
Vips har hela dagen gått och jag är på väg hem.
Förhoppningsvis med ett ljusare sinne som varar en stund.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

10 kommentarer:

  1. Jag lider med dej o undrar också varför dom aldrig får till medicinen åt dej så detta lugnar ner sig för dej. Ångestattacker är inget roligt o tär ordentligt på kroppen. Hoppas du kan tanka barnbarnskärlek ordentligt. Jättekram till dej vännen 💞

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt med medicin då inget fungerar på mig. Är sk terapiresistent när det gäller mediciner.
      Ja jag tankade mycket barnbarnskärlek i går. Han är så ljuvligt go den lille.

      Kram

      Radera
  2. Just promenader är fastställt att det hjälper bra mot ångest o depression mm jag måste oxå ge mig ut igen har ett knä som bråkar ..mysigt att träffa den lille hoppas du mår bättre när du kommer hem sen idag stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbigt när kroppen strejkar.
      Har man ett knä som bråkar får man kanske tänka på att vara försiktig.

      Kram

      Radera
  3. Ja hoppas du kan tanka så mycket energi så det svämmar över i dag. Barnbarnen brukar vara bra på att ge det. Så jobbigt och hoppas det blir bättre, tänker på dig och skickar en stor kram ��❣️ Gittan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idag känns det något bättre.
      Så jag tankade mycket kärlek igår.

      Kram

      Radera
  4. Lider med dig faktiskt. Mår inte så heller
    Hoppas att du har haft en fin onsdag
    Kramar ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Paula, jag hade en mycket fin Onsdag.
      Idag känns det något bättre.

      Hoppas du får en fin dag!
      Kram

      Radera
  5. Det gör ont i mig när jag läser om hur du har det. Jag har ju också levt med svår panikångest och jag är så in i norden glad att de inte stör mig alltför mycket längre. I princip nästan aldrig faktiskt. Så jag vill inte säga att jag förstår dig för det där är alltid så individuellt hur man känner men jag förstår ju att du har det jobbigt. Vill verkligen inte ha tillbaka den tiden när jag mådde så där. Det var det jobbigaste och hemskaste jag varit med om och jag började tänka på att jag inte ville leva...och jag är verkligen jätteglad i livet...då mår man inte bra.
    Skönt att du har en familj som finns där för dig. Det är oftast de närmaste som räddar en, om det är en bra familj. Så var det för mig också. Hade jag inte haft familjen så vet man inte hur det blivit. Men jag önskar de kunde få till det för dig så du slipper må så dåligt.
    Att du går ut och promenerar kan jag förstå. Under mina attacker kunde jag inte sitta stilla, jag var tvungen att röra på mig och det hände ofta när jag var ute att nån granne började prata med mig och jag var tvungen att säga: förlåt, jag måste gå, kan inte stå och prata med dig...men jag sa också att jag hade panik. Sen fick de förstå det eller inte.
    Ja herregud, livet är ingen sinekur.
    Men jag hoppas i alla fall att du fått de koppar kaffe du vill ha och att dagen varit bra. Det är underbart att läsa om ditt barnbarn. Är inte ett dugg svartsjuk....hmmm...
    Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Margita för din långa kommentar.
      Vad skönt att du fått bukt på din ångest, det glädjer mig och får mig att tro att även min ska ge sig med tiden.
      Ja, jag är så tacksam för min familj, de är underbara och gör så att jag trots allt kliver ur sängen oftare än jag egentligen vill.

      Barnbarnet är fullkomligt bedårande underbart ljuvlig.
      Han är den finaste baby som finns och så otroligt mysig att tillbringa tid med.
      Förstår att du känner en längtan!

      Varm kram

      Radera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!