torsdag 7 februari 2019

En sån dag, en del onödig röra och annat bättre...





En sån dag.
Kallt som f-n har det varit.
Det var som sagt -19 grader i morse när jag promenerade in till byn.
Kollade blodtrycket på Hälsocentralen och det var väl inte så bra denna gång.
På tok för högt och det är ju inte bra.
Sen så hade jag då samtal hos kuratorn och det blev bara en enda röra.
Hon har ju märkt på mig att jag bara mår sämre ju längre tid jag äter den nya medicinen.
Inget positivt har kommit ur den, snarare tvärtom.
Insättningssymptomen borde vara borta nu men jag har massor av otrevliga biverkningar som är svåra att leva med.
Och så den där livslusten som just nu inte är hög om man säger så.
Å andra sidan kanske inte så konstigt när medicinen får mig att må så mycket sämre.
Kuratorn fick något spel och ville kalla in en jourläkare för suicidriskbedömning men jag sa blankt nej.
Jag tänker inte sitta och prata med någon dumskalle som fattar nada och ställer helt komplett idiotiska frågor (har varit med om det förr).

Kuratorn kollade också upp när jag skulle träffa läkaren nästa gång.
Då har dom satt mig på en tid i Mars med en AT läkare.
Gud så trött jag blir.
Det är sagt och bestämt att jag ska träffa min ordinarie läkare för en utvärdering av medicinen, inte f-n vill jag träffa en okunnig AT läkare då som förmodligen inte ens har hört talas om medicinen jag äter nu.
Kuratorn ringde sjuksköterskemottagningen och fick tiden ändrad till min ordinarie läkare så jag ska träffa henne den 28 Februari.

Efter samtalet då jag fick lova dyrt och heligt att jag inte skulle ta livet av mig bara för att jag klev ut från Psykiatrin (vilket jag heller inte tänkt göra) så gick jag ner till äldsta dottern och min lilla spjuver till barnbarn för att andas in helt andra vibbar än uppe på Psykiatrin.

Liten var på gott humör.
Jag gav honom lunch, busade med honom, bytte blöja och sånt väsentligt.
Maxi kom på att hon skulle klippa håret på mig, det var så himla långt så hon tog bort 12 cm på det.
Det blev jättefräscht och så himla skönt.

Så var det dags för lite att sova så han kröp upp i min famn och inom kort så sov han.

Jag och Maxi drack kaffe och pratade.
Jag berättade om det som hänt uppe på Psykiatrin och hon bara skakade på huvudet.
Som om man egentligen skulle berätta om man nu verkligen tänkt ta livet av sig.
För mig räckte det med att säga att just nu känner jag ingen livslust och det mesta känns helt meningslöst och jag orkar inte leva så här.
Då var det kört...

Sent på eftermiddagen gick jag hemåt.
Vad tror ni jag gör?
Jo jag sätter världens vurpa.
Ramlar riktigt konstigt så jag fick så ont i röven, baklåret och bröstkorgen.
Att det ska vara så svårt att stå på benen.

Jag kan som vanligt inte sova.
Har varit ute på en timmes promenad efter midnatt, fick ett ångestpåslag.
Gissningsvis kom det ur kuratorns reaktion tidigare idag.
Det var mildare ute men det snöade ganska så ordentligt.
Vad jag ska göra resten av natten vet jag faktiskt inte.

Nätterna är så långa när man inte får sova, dagarna likaså.

Nåväl, det är som det är!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



4 kommentarer:

Gittan sa...

Ja du man måste visst vara frisk för att orka vara sjuk....tyvärr så ser det så ut. Så tråkigt för dig att inte må bra och träffa såna personer gör ju inte saken bättre. Men bra att du får träffa din vanliga läkare då i alla fall. Jag var ute på stan förut i dag och så halt det var men höll mig på benen men det var nära flera gånger. Och vilken lycka att kunna umgås med dom bästa också, där kan du bara tanka godsaker, kramar och mys. Ta hand om dig. Kram.

Dessan sa...

Så skönt att du ändå kunde gå till dottern och barnbarnet efteråt och tanka lite kärlek av den lille. Stackars dej som ramlade!!! ajajaj man blir ju halvt ihjälslagen när man trillar. Hoppas att det inte blir så mycket av det och att du repar dej fort. Styrkekram från mej

Millans Värld sa...

Gittan, jag är så tacksam att jag har möjlighet att tanka kärlek hos dottern och liten.
I onsdags behövdes det verkligen.

Kram

Millans Värld sa...

Dessan, jag är glad att jag har de mina nära och i Onsdags behövde jag verkligen tanka kärlek.
Att hålla sig på benen är inte alltid så lätt särskilt när man inte ser om det är halt ute.
Har haft tur och inte brutit något ben än i alla fall.

Kram