lördag 16 februari 2019

Minnet av en bror...





Idag är det Lördag och mitt i helgen.
Klockan är ännu inte så mycket så jag har hela långa dagen framför mig.
Några särskilda planer har jag dock inte.
Jag gör som jag brukar, jag tar dagen som den kommer.

I natt har jag drömt om min lillebror som finns i himlen.
Dagens foto på ängeln får illustrera honom.
Det var en fin dröm och vi gick längs en väg och pratade.
Sådär som vi så ofta gjorde då han levde.
Det finns dagar då jag saknar honom enormt mycket även om det nu är länge sedan han gick bort.
14 år blir det i sommar, det är länge sedan.
Jag önskar att han levde och fick se mina barn som stora, se mitt lilla barnbarn, bjuda honom på middag och fortsätta våra samtal.
Han är den bror jag var närmast.
Vissa perioder bodde han hos mig då livet var för tufft för honom.
Det känns som om jag var mer mamma åt honom än hon som var det.

Han hade stundtals ett hårt liv.
Han blev utkastad hemifrån (bodde hos vår mor) så sociala och skolan hjälpte honom med en liten lägenhet.
Relationen med vår mor blev aldrig bra efter den händelsen.
Vissa perioder hamnade han i fel sällskap och gjorde en massa dumheter.
Somliga perioder skötte han sig.
Till slut så flyttade han till min by med hjälp av Finaste Pappelino.
Då vände livet för honom och det mesta gick åt rätt håll.
Han hade flickvän ett tag och hade fått tag på en liten etta han trivdes i.
Han var hos mig väldigt ofta och älskade mina små tjejer.

Men något hände och det gick utför igen.
Och det slutade med att han hittades död en Söndagskväll i sitt badrum.
Dödsorsaken var dålig hembränt.
Hans kropp klarade inte av den.
Dagen efter hittades den andra killen som var med på festen, även han död.

Han blev bara 32 år.
Alldeles för ung för att dö.
Det var en sorglig tid efter hans bortgång.
Jag hjälpte till att tömma lägenheten och annat som behövdes göras.
Jag skötte mina egna barn och min make.
Men inom mig var jag som död.
Jag tappade minnet totalt.
Allt var bara en endaste svart sörja runt omkring mig.
Jag slutade skriva dagbok, det fanns inga ord längre inom mig.
Det tog ett helt åt innan jag började fungera någorlunda normalt igen.
Det var ett sorgligt år och än idag minns jag inte mycket från det året.
Det är som bortblåst ur mitt liv.
Jag minns bara den svarta sörjan som omgav mig.

Tiden läker alla sår sägs det och det finns något som är sant i det men jag skulle hellre säga att med tiden så integrerar man sorgen i livet och kan fortsätta leva som förut.

Ibland kommer han till mig i mina drömmar.
Som i natt.
Jag är glad för att han gör det.
Glömma honom kommer jag aldrig att göra.
Hur gammal jag än må bli.
Han var min yngsta bror och är fortfarande det, fast han inte längre vandrar med mig längs vägen jag går.

Nu ska jag koka en kanna kaffe och njuta av den första muggen för dagen.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!







6 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver om din bror och jag förstår att du saknar honom mycket. Livet är inte alltid rättvist mot oss men dom säger ju att det är nån mening med allt, men ibland kan man undra. Så mysigt du har med lilla killen och det ger energi så det räcker till, eller hur. jag brukar säga att man tankar hos dom och det känns så skönt. Ha en skön söndag och stor kram till dig.

    SvaraRadera
  2. Tack Emma för din kommentar!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Gittan, ja men visst saknar man en bror som lämnade livet alldeles för tidigt men det är ju inget jag gör varje dag.
    Nu kom det upp då jag drömde en så vacker dröm om honom.

    Ja liten är helt underbar att ha på alla sätt och vis.

    Kram och ha en skön Söndag!

    SvaraRadera


Ps! Kommentarer är välkomna men glöm inte att skriva en signatur, det är roligt att se vem som lämnar avtryck!