onsdag 23 augusti 2017

Tekniskt ointresserad...





Började morgonen med att koka kaffe i min kära perkolator.
Gillar den skarpt för den kokar så gott kaffe.
Är lite trög idag så jag har varit vaken länge utan att starta upp laptopen.
Ibland vill jag helt enkelt inte.
Jag har inte varit uppkopplad så mycket den senaste veckan, alltså sen jag gick på ensamvecka.
Har inte haft behov, lust eller ork.

Igår fick jag krångel med den nya "boxern" som Mini köpte på Tradera åt mig.
Jag hade inga kanaler.
Puh och suck.
Messade med Mini och han berättade vart manualen var samt att han skulle komma in en sväng efter skolan eftersom han skulle hämta en skjorta till Fredagens utgång och kunde kolla på det om jag inte fått ordning på kanalerna.

Nu är jag egentligen inte tekniskt okunnig mer tekniskt ointresserad.
Jag läste manualen, försökte, det gick inte, provade igen och igen och så vips började den söka reda på mina kanaler.
Och när Mini kom behövde jag ingen hjälp.
Jag fixade det själv.

Hade han varit hemma hos mig så hade han garanterat fått göra det..hihi
Men nu hade jag inget val.
Så jag är inte tekniskt okunnig bara alltför tekniskt ointresserad när det kan finnas andra som kan göra det åt mig.

Måste jag, fixar jag det själv.
Behöver jag inte är jag lika glad för det.

Det var det mest spännande som hände hos mig under gårdagen.
Resten av dagen gick i lugnets och återhämtningens tecken.
Det blev en del liggande på spikmattan då efterdyningarna av panikångesten inte riktigt ville lägga sig.

Pratade bort en stund med en väninna innan jag gick och la mig.
Och har fått sova hyggligt i natt, och ingen panikångestattack denna natt, tack och lov för det!

Idag tar jag dagen som den kommer.
Har förskräcklig värk i kroppen efter panikångestattacken.
Det tar några dagar att komma tillbaka.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



tisdag 22 augusti 2017

Något för lite sömn a´la panikångestattack...





Känns som om jag skulle kunna somna stående eller sittande.
Det blev inte särdeles mycket sömn i natt.
Varför?
Panikångestattack, here we come!

Har legat på spikmattan stor del av natten då det inte ville släppa.
Det är som satan när panikångesten genererar fysiska problem. 
Som i mitt fall hjärtinfarktskänning med extrema sprängningar mellan skulderbladen och ryggen.
Det är så smärtsamt att jag bara vill vråla rakt ut.
Och när det inte ger sig eller mildras det minsta lilla.
Nej f-n det är verkligen inte roligt.
Och samtidigt med denna extremt smärtsamma fysiska smärta så är det svårt att andas oxå.

Varför får jag dessa?
Har inte en blekaste aning.
Och jag lovar att det inte hjälper att andas i kvadrat eller ring eller vilket jävla redskap som helst kuratorer/psykologer sprutar ur sig.
Det hjälper inte ett dyft.
Det enda det handlar om är att försöka överleva minut för minut.
Trots att jag tror att jag faktiskt håller på att dö.

Det här är den kraftigaste panikångestattacken jag haft sen jag blev utskriven från psykiatriska slutna avdelningen.
Haft några lättare förutom den normala vanliga ångesten.
Men detta, nej fy för den lede, det vill jag slippa.

Nåväl gårdagen då?
Hade en lugn sådan.
Känner mig fortfarande trött efter förra veckans sociala kontakter.
Så jag vilade mycket och ofta.
När jag känner så är det som om jag hade hög feber, då när man verkligen inte orkar sitta uppe.
Man måste ligga i sängen, man har inget val.

Mini ringde igår kväll.
Han hade ju haft kalas.
Och var väldigt nöjd över alla fina gåvor.
En utlandsresa (från Midi), lite småjox och 7500 kronor.
Tja det hade jag varit glad över oxå.
Han var även på banken igår och fixade så han kan betala räkningar över nätet och nytt kort osv.
Storpojken min!

På Fredag ska han egentligen till mig men det blir skjutet på.
Han ska på krogen och fira för första gången med sin syster.
Ska bli spännande att höra vad han tycker om det.

Idag blir det i alla fall återigen en lugn dag.
Känner fortfarande av panikångestattacken, den har inte helt lämnat mig.
Är tröttare än tröttast både fysiskt och psykiskt.
Det känns att jag lever kan jag påpeka.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 21 augusti 2017

Mini 18 år...





Ja då fyller min älskade Mini 18 år idag.
Alltså han är min yngsta och på något vis har jag aldrig tänkt att han skulle växa upp.
Eller att det skulle gå så fort.
Men idag är han myndig och får både köra bil (när han tagit det), rösta, dricka öl på restaurang samt gå ut och roa sig på ställen som har 18-års gräns.
Han är en ung vuxen.

När han föddes var det en av de varmaste dagarna under hela sommaren.
Solen gassade, det var närmare 30 grader.
Fönstret stod på vid gavel i mitt förlossningsrum.
Jag svettades floder för värkarna var så intensiva då jag hamnade i nåt dom kallade värkstorm.
Och för första gången var min x-make riktigt med under hela förlossningen.
Han fick mig t.o.m att skratta mitt i allt.
Och för första gången så bad jag en sköterska dra åt pipsvängen.
Hon kom och torkade av mitt ansikte med en jätteblöt trasa så det bara rann av mig.
Det blev droppen, henne såg jag inte mer under förlossningen.

Han föddes på toaletten med mig stående.
Barnmorskan hann dra upp mig men sen kunde jag inte gå ett endaste steg.
Han hade bråttom till världen, han fullkomligt flög ur mig och barnmorskan hann fånga upp honom innan hon tagit på sig handskar.
Det sistnämnda innebar att hon var tvungen att bjuda på tårta.
Man ska ha handskar på sina händer när man förlöser en unge.

Jag fick lägga mig i sängen med honom på min mage.
Han var en av dom sötaste babiesar jag sett.
Å hade urgamla ögon som borrade fast sig i mina.
Det var som om han var en vis gammal farbror i en nyfödd kropp.

Han var mitt tredje barn och min första son.
Å det var ju honom jag alltid längtat efter innan jag ens visste att han fanns.
Det var en enastående förlossning och fram föddes den härligaste unge som jag någonsin skådat.
Han passade perfekt in i vår familj.
Han var en solstråle med ett helsikes temperament.
Så tjurskallig att jag emellanåt fick lust att slita mitt hår.
Stark med egen vilja.
Mjuk och kramig och lättsam.
Alltid med glimten i ögat.
Kärleksfull.
Allt sammanblandat i en perfekt liten gosse.

Och gossar växer.
Blir större, mer tam.
Han har i det stora hela mest berett mig glädje.
En uns oro när han var i den klättrande åldern och gjorde illa sig så mycket.
Konstigt att vi inte behövde åka in på akuten fler gånger.
Å jag har fått så mycket kärlek av honom.

Idag är han myndig, stark, stadig, vet vad han vill, han filosoferar mycket om allt och inget, han gör alltid bra ifrån sig i skolan, han har fina vänner, han har en grymt stark relation med sina systrar (en för alla-alla för en-mentalitet), han är lugn i sinnet, inte sådär värst tjurskallig längre, han har åsikter, han är gosig och kärleksfull, han är empatisk och omtänksam, han är finurlig, han har lätt till skratt, han har glimten i ögat, han är en underbar ung man.

Å han är inte längre min lilla gosse.





Nej han är en ung vuxen nu!
Men som mamma så tror jag alltid att barnen är barn i hjärtat.
Oavsett hur stora dom blir.

Grattis hjärtat mitt,  på din 18 årsdag!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





söndag 20 augusti 2017

Gårdagens middagsbjudning...





Jag dukade inför middagen vid matbordet i vardagsrummet.
Tyvärr kom jag inte ihåg att fota, som vanligt liksom så det fick bli ett foto efter att middagen avslutades och alla gått hem.

Middagen blev väldigt lyckad.
Vi hade trevligt och Mini blev fint uppvaktad.
Själv fick jag en liten vas (rosa ljung) med luktärtor i av x-makens moster.

Nå dagen började ju tidigt för mig och jag hade massor att förbereda.
Jag betade av listan eftersom.
Och blev klar innan gästerna kom.
Det i sig var ju skönt.

Maten blev väldigt lyckad så även efterrättspajen jag bakade.
Vi var alla nöjda.
Efter tre timmar började gästerna röra sig hemåt.
Då var jag gräsligt trött.
Mycket prat och ofta i munnen på varandra.
Den ena pratade med nån tvärs över bordet och den andra med nån bredvid,  ja ni fattar.
För en vanlig människa är det säkert inte så störande men det blir rundgång i min skalle.

Det var väldigt trevligt i vart fall.
Gästerna var nöjda och belåtna, Mini var nöjd så då var oxå jag nöjd.
Och nu är det gjort.
På Måndag när Mini fyller år firar han hos sin pappa.
Fattar inte att han fyller 18.
Jag har inga små barn längre.

Idag blir nog en dag i sängen.
Jag är väldigt trött.
Känner mig som en disktrasa i kroppen.
Men jag behöver inget göra så jag kan vila hela dagen lång.
Det är helt och hållet upp till mig.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!






lördag 19 augusti 2017

Lördag och lite att stå i...





Fotot är från Torsdagens äventyr hos min morbror.
Det var så otroligt vackert där, ett eget litet Eden.
Ute på landet men ändå nära byn då det bara tar runt 10 minuter med bil.

Nåväl gårdagen då.
Den genomdrev jag i ett trött töcken.
Tråkigt när det blir så då jag gör något trivsamt som är bra för mig.
Jag får alltid plikta dagen efter jag varit social, då är jag tröttare än någonsin och mer energifattig än jag varit innan.
I mitt fall som vanligen har så låg energinivå innebar det sängen större delen av dagen.
Det går ju det med men synd för jag hade planerat in en massa förberedelser inför dagens middag.

Mini kom och packade ihop sina saker.
Det hade gått bra i skolan men han kände sig lite trött i huvudet.
Vi kramades Hej Då och sa Vi ses i morgon!

Idag kommer han runt lunchtid.
Hans pappa och nya fru ska till sin stuga så Mini passar på och åker med dem så slipper han strula med buss.

Så vad ska jag göra i dag då?

Jo dammtorka vardagsrummet och skura upp toaletten.
Duka matbordet fint i vardagsrummet.
Göra tsatsiki.
Helgrilla fläskfilén som legat i marinad sen i Onsdags.
Göra sallad.
Göra i ordning potatis och rotsakerna jag ska rosta i  ugnen.
Baka paj till efterrätten ( det har blivit ändring, blir paj i stället men samma koncept med vitchoklad, crème fraiche och passionsfrukt).
Duscha och tvätta håret.

Det är väl kanske inte så mycket för en normal människa att göra men en hel del för mig med tanke på att jag ingen energi har.
Men nåja, jag tar mig nog genom dagen och så får jag ha en dag i sängen i morgon.

Jag tänker börja med tsatsikin så den hinner dra sig lite.
Helgrilla fläskfilén gör jag oxå ganska så tidigt så den hinner kallna och är lättare att skära upp i tunna skivor.
Sen tar jag det som det kommer.

Jag tror att Mini kommer att känna sig nöjd och det är huvudsaken.

Så det är dax att sätta igång så jag får något gjort och inte bara sitter här helt overksam.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




fredag 18 augusti 2017

Härlig eftermiddag...





I går ringde min morbror och frågade om han kunde hämta upp mig och följa med honom hem.
Å så blev det, Mini ville inte följa men däremot ville Midi hänga på.
Så vi åkte upp till hans fantastiska paradis.
Vi blev bjudna på kaffe med dopp på altanen.
Å så blev det en rundtur runt ägorna.

Han bor så vackert vid en sjö.
Har egen brygga och båt.




Bastu nere vid sjön.
Växthus med tomater, paprika, chili, gurka och lite annat oxå.
Jag fick med mig en hemodlad gurka.
Det ska bli spännande att smaka den, länge sedan jag åt en hemodlad gurka.



Å i garaget står en Thunderbird.
För övrigt var garaget en upplevelse.
Där fanns en jättefin bar, kylskåp med allehanda drycker i, filmprojektor och ja definitivt en killes drömställe.




På tomten står även en sommarstuga.
Den var jättefin både invändigt och utvändigt.

Vi hade härliga timmar tillsammans så där oväntat.




Lillebror hade varit där med alla inramade fotografier vi hittade i huset efter mamma dog.
Morbror tyckte väl att han inte skulle ha alla särskilt inte dem på oss som barn och bröllopsfotot (mammas och pappas) samt några fotografier på mamma.
Vi kollade genom och delade upp fotografierna så nu är vi alla nöjda.
Själv är jag glad för detta fotografi av mamma.
Hon är så vacker och bara 18 år gammal.
Så jag ska försöka hitta en plats här hemma och ställa det på.

Finaste Pappelino kommer ju på middagen i morgon.
Han ska kolla om det är något fotografi som han vill ha.
Det fanns ju en del på oss som barn.

Nå gårdagen var trevlig, tyvärr får jag sota för det idag.
Hjärnan och kroppen är så trög.
Har knappt tagit mig ur sängen idag.
Är gräsligt trött.
Men det är som det är!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


torsdag 17 augusti 2017

Efter regn kommer solsken eller i alla fall uppehåll...





Vi fick oss ett ordentligt regnoväder igår.
Till och från regnade det ganska så rejält men ändå inte sådär som när spön riktigt står i backen.
Jag hade hoppats på ett åskväder oxå då det var otroligt mörka moln på himlen men icke då.
Fotot tog jag igår kväll när allt lugnat ner sig.
Jag älskar himlen med moln i alla dess olika konstellationer.
Ljuset genom molnen kan få mig helt perplex av beundran.
Blir aldrig trött på att fota himlen eller molnen.
Det ser sällan likadant ut.
Alltid nytt och spännande.

Så gårdagen blev en mysdag.
Ingenting blev gjort.
Vi åt tacos (det sista) till middag så jag behövde inte anstränga mig alls.
Jag tänkte flera gånger ta fram skurhink och trasa men så blev det inte.
Någon energi till städning lyckades jag inte uppbåda.

Midi ringde.
Hon behövde hjälp med att fylla i en ansökan.
Så jag assisterade så gott jag kunde.

Mini är inne på sina sista dagar i frihet.
På Fredag börjar allvaret igen.
Då startar skolan och han börjar sista året på teknikprogrammet.
Just dessa sista dagar har han inte velat bli påmind.
Hyssjar mig när jag säger något om skolan. *L*
Men jag tror att detta sista år bara kommer att rinna iväg för honom.
Å i Juni har jag min sista student.
Men det är en stund kvar innan vi kommer dit.

Idag tänker jag ta mig in till byn och handla lite.
Funderar på buss men har inte bestämt mig.
Vill göra bort det sista av handlingen till Lördagens middag.
Gillar inte affärer på Fredagar.
Det brukar vara knökfullt med folk då.

Jag tror vi kommit fram till vad för slags efterrätt jag ska göra till middagen på Lördag.
Minis förslag på något enkelt och gott.
Man smälter vit choklad över varmbad och blandar ihop med crème fraiche och vanilj.
Häller upp i fina glas.
Innan servering så toppar man med passionsfrukt.
Har aldrig tidigare gjort det men det låter både gott men främst enkelt.
Inte så maffig efterrätt utan ganska så lätt.
Så det får bli det vad det nu kan tänkas heta.

Så är det Torsdag idag så det blir att köra en maskin tvätt så Mini har med sig rena kläder när han i morgon växlar boende.
Fattar inte att det redan gått två veckor.
Känns som han kom bara häromdagen.

Nu ska jag förbereda mig för dagen, det blir ytterligare en mugg kaffe.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



onsdag 16 augusti 2017

Det blev pannkaka av alltihop...





Igår gjorde jag mig till och bjöd min fina son på frukost på sängen.
Det uppskattade han.
Sen kom han in till mig och sa att vet du vad jag är jättesugen på?
Å det visste jag givetvis inte.
Jag är sugen på pannkaka, tror du att du kan göra det till middag idag?
Som den ömma moder jag är sa jag naturligtvis ja även om mina middagstankar gått åt ett helt annat håll.
Jag vispade ihop pannkakssmeten och lät den stå i kylskåpet tills det var dags att grädda dem.

Så vi åt pannkaka med sylt och grädde igår.
Dagens foto är taget vid ett annat tillfälle då vi åt pannkaka i min säng.
Bara jag och Mini.
Vi satt i sängen, åt och såg på film.
Det var jättemysigt!
Möjligen kanske någon tycker att det är bakvänt att äta i sängen men det gjorde jag under många, många år.

Det började efter att jag första gången gått in i väggen.
Min x-make (vilket han inte var då) började servera mig mat i sängen så att jag alls skulle få något i mig.
Jag var så dålig att jag INTE orkade vara uppe.
Sängen var min bästa vän.

Efter gång nummer två (i väggen) kom jag tillbaka till den vanan igen.
Jag började äta middagen i sängen.
Hade ingen kraft att sitta uppe vid köksbordet.
Denna gång var jag skild.
Jag försökte sitta med barnen men jag orkade inte så det slutade med mat i sängen för mig.
Så barnen satt i köket (dom var ju tre stycken) och jag låg i sängen och åt.

Efter gång nummer tre i väggen blev det samma visa.
Och så har det hållit på.
Barnen har fått välja om dom ville sitta i köket eller så fick dom lika gärna äta sin middag i min säng.
Låter kanske weird men det var så det fungerade som bäst.

Idag äter jag dock inte i sängen även om jag saknar det ibland.
Jag möblerade om i sovrummet och helt plötsligt så fungerade det inte längre.
Det blev fel sida för mig och jag skulle behöva äta med min vänstra hand (är högerhänt) så då fick jag lägga ner det för gott.
Det fanns ingen avkoppling i det längre.
Och runt den vevan så blev det bara jag och Mini här hemma så det fick bli andra vanor som passade oss bättre.

Under åren då jag fullkomligt rasade ihop efter att jag lagat middag och inte orkade sitta uppe och äta i köket frågade jag barnen flertalet gånger om dom hade något emot det.
Fick alltid ett rungande NEJ och att dom faktiskt var tre stycken vid middagsbordet, det fungerade och barn är som sagt väldigt anpassningsbara.
Har frågat flickorna sen dom flyttade hemifrån vad dom egentligen tyckte och fått svaret att vi såg på dig att du faktiskt inte orkade, att sängen var den bästa platsen för dig och att det inte är någonting dom for illa av.
Nå jag lagade i alla fall maten...

När man inte mår bra får man ta till de metoder som gör att man kan fungera bättre.
Jag har långa perioder då jag mått riktigt dåligt då jag faktiskt knappt minns något om skeenden och händelser.
Det är som allt är diffust och väldigt vagt när jag försöker tänka tillbaka.
Ser jag tillbaka på ex denna sommar som varit minns jag inte så mycket mer än det svarta töcken som omgav mig, kamp för att överleva, försök att någorlunda hålla mig vid ytan, kraschlandning som heter duga, inläggning på slutna avdelningen på psyket, något nerdrogad men fortfarande skrämmande orolig.
Nej, där finns inga minnen jag vill bevara.

Jag önskar att jag vore frisk, sund, rask, energifylld och kreativ inte trög, långsam, trött, nedslagen, energifattig och svart.

De flesta människor har en vision, ett mål när dom tänker på framtiden.
Jag kan inte se någon framtid alls, för mig är den bara svart, tjock och geggig.
Jag skulle oxå vilja ha en vision, en dröm om hur allt skulle kunna bli men ur min utbrända och deprimerade hjärna kommer inget sånt till mig.
Min kamp är inte över och så länge jag måste kämpa så här hårt och plågsamt så finner jag ingen framtidsdröm.
Låter deprimerande, jag vet men det är precis exakt så det känns.

Men det kommer kanske en vacker dag då jag känner frid, ro, balans och harmoni!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




tisdag 15 augusti 2017

Återbud och tankar om mamma...





Värmer mig med en kopp kaffe.
Har suttit ute på altanen i bara linnet länge och det är inte mer än 8 grader ute.
Egentligen ganska så kyligt.
Tänkte resa på mig flera gånger och gå in och ta på mig långärmat men kom mig aldrig för det.
Men nu har jag både kaffe och långärmat.
15 Augusti och det känns som rena rama hösten.
Brrr...

Igår tog jag mig en ordentlig funderare efter att jag postat mitt inlägg på bloggen.
Bestämde mig för att minska på stressen jag känner för denna vecka så jag avbokade kuratorsamtalet.
Får se när hon ringer och bokar in en ny tid.
Det kändes som den bästa lösningen för att lätta på oket av vad denna vecka innebär för mig i "göranden" och "måsten".

Det där med städningen ser jag inte fram emot men jag ska försöka göra den så "lätt" som det bara är möjligt.

Middagsmaten jag ska bjuda på tror jag att jag nu har klart för mig.
Jag tänker lägga fläskfiléer i marinad några dygn, sen helgrillar jag dem och skär upp i tunna skivor.
Till det tänker jag rosta potatis och rotsaker i ugnen.
Och göra en tsatsiki.
Plus en vanlig blandsallad med en massa gott i.
Serveras med nån form av dryck.

Efterrätten är jag inte helt klar med än.
Mini pratade om frukt, vit choklad och crème fraiche.
Nå där är jag inte hundra säker än men det löser sig.

Igår fick jag tag på min x-makes moster med man.
Har tänkt ringa hela helgen men det blev inte av.
Dom kommer på middagen på Lördag.
Det paret fungerar alldeles ypperligt bra med min fina Pappelino och fästmö.
Har haft den konstellationen på middag förut och det har blivit lyckat.
Det är oxå de enda jag bjuder från min x-makes sida, dom andra firar Mini när x-maken har sitt kalas för honom.

Inser när jag tittar på dagens datum att det idag är exakt 7 månader sen jag fick beskedet att min mamma hittats död i hallen i sitt hus.
Minns fortfarande skräcken som växte inom mig när jag såg de två poliserna stå utanför min dörr och ville komma in.
Skräcken och rädslan att det hänt mina älskade flickor något.
Men det var mamma det handlade om, mamma som var död.

Hur känns det idag då?
Lika märkligt som då faktiskt.
Har jag sörjt?
Ja men inte egentligen för att hon är död utan för allt som skulle ha kunnat vara men som hon aldrig tillät bli.

Jag läste ju hennes dagböcker jag hittade i huset för att förhoppningsvis kanske kunna skapa mig en bild av hur hon tänkte, något som var klarare än innan men jag blev inte klokare av dem.
Dom var lika destruktiva som hennes liv alltid varit och jag blev bara ledsen av att läsa även om jag då kände att jag måste gå genom dagböckerna.

Jag hittade en gång en sida på nätet med olika typer av borderlinestörningar.
Fann en som passade perfekt in på mamma, sen var hon definitivt narcissist ut i fingerspetsarna.
Nu är jag ingen psykolog så jag kan väl egentligen inte diagnostisera min mamma men något stod inte rätt till med henne.
Hon fungerade inte "normalt" vad det nu egentligen säger men barn och känslor hade hon inte grepp om.
Tror inte att hon visste vad kärlek var eller hur det kändes att älska någon.
Den enda hon brydde sig om var sig själv, allt annat hamnade ytterst ut i periferin och var oviktigt.
Konstig människa men i och för sig, hade hon haft en given diagnos hade det kanske varit enklare att hantera hennes beteende, men vad vet jag!

Hon är borta.
Jag hoppas att hon har det bättre nu.
Jag är moderlös men det har jag i princip varit sen jag som 16 åring flyttade hemifrån så det känns inte främmande, jag är van.
Men tiden går, för 7 månader sen vände hon upp och ner på mitt liv en sista gång.

Nå dagen då.
Om den blir som gårdagen kommer jag inte orka göra någonting.
Det är besynnerligt, denna extremt låga energinivå jag upplever nu.
Det är som att minsta lilla jag gör får mig att rasa ihop.
För varje dag känner jag mig tröttare och mer orkeslös än dagen innan.
Jag tror att det är hösten som gör sig påmind.

Nu mer kaffe!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

Ps. Fick nyss ett samtal från Psyket.
Kuratorn vårdar barn och kan inte ta samtalet jag hade inbokat på Onsdag, det jag avbokade igår alltså.
Nå då löste det ju sig men kan ju undra om det ska börja om igen, förra hösten var hon ju sällan anträffbar pga vab eller egen sjukdom...










måndag 14 augusti 2017

Ny vecka, ny Måndag...





Ibland känns det som det är Måndag jämt.
Veckorna går så fort nuförtiden.
Särskilt när jag har Mini hos mig.
På Fredag växlar han boende efter två veckor på raken hos mig.
Det är underbart mysigt att ha honom här men samtidigt så har jag egentligen inte orken för det.
Det mesta tar på när energinivån är så låg som den är.
Trots det så försöker jag ändå ta dagen som den kommer.
I ett mycket lugnt tempo.

Denna vecka blir det lite mer åt "göra"-hållet.
Mini fyller 18 om precis en vecka.
Och vi ska fira honom hos mig på Lördag.
Ska bjuda på middag som jag brukar när jag får en nybakad 18;åring i hushållet.
Har ingen som helst aning om vad jag ska laga för middag.
Det bara snurrar i skallen när jag tänker på det men tror att jag har en tråd att följa.

I och med middagen så behöver jag städa upp här en aning.
Tänker absolut inte "storstäda" som innan jag fyllde 50, men måste ändå gå genom åtminstone rummen vi kommer att sitta i, samt givetvis toaletten.
Mini har lovat att hjälpa så jag hoppas han gör det.

Kom på att jag förutom middagen måste göra någon form av efterrätt oxå.
Tror dock inte att jag bakar en tårta, det får bli något annat.
Å där snurrar skallen igen.
Alla dessa beslut som ska tas.

På Onsdag så har jag samtal med kuratorn.
Hon är tillbaka efter sin semester.
Känns bara så jobbigt.
Är så trött att jag inte vet om jag orkar prata eller vad jag ska säga.

Så kontentan blir att jag känner mig stressad för att jag har en tid att passa i veckan och för det jag "måste" göra här hemma.
Och för att jag måste laga en middag och ha släkt här på bjudning.
Alltså måste jag vara social oxå och det orkar jag egentligen inte vara.

Tror jag helst vill varva mina dagar med att ligga i sängen och sitta på altanen.
Vill inte ha tider att passa eller saker jag måste göra.
Är inte i fas för det.
Men som vanligt kommer jag givetvis att göra det jag måste för jag har lovat Mini denna middag och då får jag hålla mitt löfte.

Vädret ute växlar mellan totalt igenmurat som på dagens foto till att solen skymtar mellan molnen.
Det är fortfarande friska och kyliga vindar som blåser men det är inte lika rått som igår.
Jag tror definitivt att hösten är på inmarsch.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

söndag 13 augusti 2017

Höstfeeling och depressioner...





Idag är det verkligen höstkänsla i luften.
Cyklade bort till närmsta butiken i morse.
Passade på att panta bort lite petflaskor.
Handlade lite.
Å vad ruggigt det kändes ute.
Himlen är grå, det blåser ganska så friskt och inte är det varm luft som strömmade mot mig.
Kylig och något rå luft är vad morgonen bjöd på.
Det kan väl inte redan vara höst?
En försmak om vad som komma skall är det allt.

Jag och hösten går ju inte riktigt ihop.
Det är då jag brukar gå ner mig.
Vet inte vad det kan bli för skillnad nu när jag redan är så djupt deprimerad.
Långt innan...

Vintern och jag går inte heller ihop.
Då brukar depressionen blomma ut i hela sin "härliga" prakt och jag förstår inte hur jag ska klara av att överleva den.
Det är lika dant vartenda år.

När jag var yngre älskade jag hösten.
Tyckte den var absolut den bästa årstiden på året.
Då kunde jag andas igen efter en lång sommar med kvav och tryckande värme.

Men det var långt innan depressionerna tog över.
På den tiden då de bara hälsade på en kort stund och var hanterbara.
Å det var länge sen nu...

Jag gick och pratade med en sjuksköterska i början av min tid då jag blev flyttad till Psykiatrin.
Hon sa att om jag inte tänkte så negativt om hösten så skulle jag inte bli så deprimerad.
Som om det är tanken som gör en deprimerad, det är en kemisk obalans i hjärnan, något som bara händer och som man själv inte kan rå på.
Kan säga att jag slutade att gå och prata med denna sjuksköterska för hon kunde minsann ingenting.
Hon hade helt enkelt inte kompetens för någon som mig.
Men så hon fick mig att gråta, då när hon gick an på mig.

Min nuvarande kurator höll på att ramla av stolen när jag första gången berättade vad jag fått höra av denna sjuksköterska.
Ren och skär idioti.

Vem i helsike väljer att gå in i en depression liksom?
Ingen så vitt jag vet.
Vem skulle inte vilja känna sig helt frisk och slippa denna psykiska ohälsa?
De flesta jag känner som har varit djupt deprimerade eller som har lätt att bli det.

Nä inte säger det att man får rätt hjälp per automatik bara för att man är inskriven på Psykiatriska mottagningen.
Det finns så många underliga människor där så ni anar inte, eller jo ni som har haft kontakter där vet förmodligen.

Det jag helst av allt vill göra när hösten är på väg är att lägga mig och sova tills det blir vår.
Jag skulle passa som björn tror jag.

Nåväl, nog om det. 
I går tog jag fram fläskfilé från frysen.
Tänkte lyxa till det lite nu när det är Söndag och allt.
Vet inte om jag ska grilla den eller bara steka den i gjutjärnsstekpannan.
Det blir potatisgratäng, bea, sallad och svartvinbärsgelé till.
Potatisgratängen köpte jag billigt när jag storhandlade sist så jag slipper skala potatis, skiva den och löken och ja ni fattar, jag kör det enkla racet.
Gillas just nu att slippa ansträngningen av total matlagning från grunden.
Jag orkar helt enkelt inte det.

I övrigt får dagen bli som den blir...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

lördag 12 augusti 2017

Fredagsmys med tacos...





Fotot jag visar idag är dock inte från gårdagen.
Jag glömde som vanligt att fota bordet efter uppdukningen.
Nåväl, komponenterna är ju densamma.
Det smakade väldigt gott med tacos och insåg när vi åt att det fasiken var Fredag.
Jag brukar sällan laga till tacos på en Fredag, har inte velat sälla mig till resterande Svenska folket som alltid tycks äta tacos på Fredagar.
Lite kärringen mor strömmen-mentalitet ni vet.
Men både jag och Mini njöt och myste.

Sen hade Mini bokat in en spelkväll med kompisar.
Det var något spel som släpptes fritt i helgen som dom skulle ha roligt med.
Och det är roligt att höra honom.
Man skulle kunna tro att det satt flera personer inne på hans rum som det tjoades, skrattades och pratades men icke då.
Alla kompisar satt vid sina egna datorer i sina egna hem.
Jag gick in med ett glas dricka, en bullskiva och färsk ananas till honom innan jag själv gick och la mig.

Jag var extremt trött igår men lyckades faktiskt med konststycket att tvätta en maskin och sen hänga tvätten.
Det doftar ljuvligt i mitt vardagsrum.
Och tja, jag får vara nöjd med den bedriften.
Laga mat och tvätta sen var det kaputt med mig.

Undrar om jag någonsin får tillbaka lite energi så jag orkar mer?
Just nu känns det som det är otroligt långt borta.
Ett halvt steg framåt och två steg tillbaka.
Tycker jag sällan lyckas ta det där halva steget framåt om jag inte räknar med att jag får till en middag och lyckas köra en tvätt, eller handlar.
Att återhämta sig från förra återhämtningen jag inte hann återhämta mig från.
Det tar på krafterna.

Idag är det Lördag.
Solen skiner från en klarblå himmel.
14 grader visar termometern.
Jag har en planlös dag som vanligt.
Fortsätter försöka återhämta mig.
Mini sover fortfarande.
Det brukar dröja innan han kliver upp.
Så här är det en lugn start som gäller.
Dricker mitt kaffe som vanligt.
Sitter på altanen.
Varvar inne och ute.
Låter dagen bli som den blir.

Vad hittar ni på idag?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




fredag 11 augusti 2017

Fredag och helg och hjärtligt skratt...





Det var mysigt igår när Midi vaknade och kom in i köket.
Nästan liksom att jag hajade till, det händer ju bara ibland som hon sover över efter att hon flyttade hemifrån.
Icke desto mindre roligt att hon faktiskt sover kvar ibland när hon hälsar på.

Jag klädde mig, tog cykeln och trampade in till byn för att helghandla.
Behövde bla köpa ost och så hade dom bra pris på fläskytterfilé som jag ville stoppa i min frys.
Jag handlade bra mycket mer än jag tänkt men så kan det gå då jag bara skrivit typ halva handlingslistan innan.
Jag tog mig hem med alla kassar, stadigt cyklande och fullt ut koncentrerad på att inte ramla av.
Väl hemma mötte Midi upp mig på gårdsplanen och hjälpte mig att bära in kassarna och trunken.
Jisses vilken service.

Jag packade upp och in allt jag handlat.
Midi dukade bordet till frukost.
Mini kom och satte sig.
Vi pratade och ungdomarna åt.

Efter frukosten blev Midi så trött så hon gick och la sig en stund.
Själv gjorde jag pastasåsen med kyckling, kände att om jag väntade till senare kommer jag inte att orka. 

Senare på eftermiddagen kokade jag tagliatelle, dukade bordet, värmde på kycklingsåsen samt Midis quarnfärssås.
Och så satte vi oss till bords.
Det var väldigt gott.
Min pastasås med kyckling smakade underbart.
Jag gjorde en matlåda till Mini på det som fanns kvar av quarnfärssåsen och pasta så hon fick ta hem och slippa laga middag en annan dag.

Klockan 16 försvann ungdomarna, Mini skulle övningsköra med sin far och Midi blev hemskjutsad.
Själv försvann jag ner i sängen.
Var så in i nordens aptrött.
Kände mig som en urvriden trasa efter handling och matlagning och lite extra socialisering då Midi varit hos mig.
Men kunde inte sova.
Nåväl vila gör gott oxå.

Senare under förkvällen ringde Sconesmannen.
Han ville höra hur det gick för mig och hur jag mådde.
Själv satt han i bilen på väg norrut.
Han levererade en historia som verkligen gjorde min dag.
Den handlade om en hamburgare drypande med barbecuesås, ett nerstänkt ansikte med barbecuesås, en köttbit som gled ur hamburgerbrödet och landade på glasögonen, en förvånad anställd som fick leda in på toaletten då han inte såg något, en tvätt av ansikte och glasögon och inget papper att torka ansiktet med, bara en sån där varmluftstork.

Å han berättade det på ett så roligt sätt att jag brast ut i årets hjärtligaste skratt och skrattade tills jag nästan storknade.
Ja, jag vet, det var väldigt oartigt att skratta åt hans misär men det gick helt enkelt inte att låta bli.
Själv sa han lite torrt;

-Jag hade ingen aning om att jag kunde vara så rolig!

Å nej, det är så sant som det är sagt.
Han är rolig men är inte själv medveten om det.
Nå det var himmelskt att skratta så hjärtligt, minns inte sist det hände.

Nå dagen då.
Den började som vanligt ute på min kära altan.
Har suttit där många timmar denna morgon.
Sömnen var inte den sämsta, inte heller den bästa och jag vaknade dötidigt.
Så då är det tur att jag har kaffe och altanen.

Jag helghandlade igår så jag behöver inte cykla iväg någonstans.
Jag funderar på att köra en tvätt för igår orkade jag verkligen inte, det räckte med vad jag gjorde igår.

Till middag funderar jag på tacos.
Det var ett tag sedan jag gjorde det och Mini älskar tacos så då blir han nöjd och glad.
Och särskilt krångligt att göra är det ju inte heller.
Så det lutar mot det.
Sådär helt vanligt Svenskt fredagsmys!

Hur myser ni denna kväll?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





torsdag 10 augusti 2017

Det regnar...





Jag började morgonen med kaffe på altanen.
Börjar bli en vana.
I vanliga fall startar jag alltid upp laptopen och dricker kaffe med "den" på morgonen.
Nu under en längre tid så tar jag första muggen ute på altanen.
Idag är en sån där "Millans-mysdag", för det regnar och jag gillar sommarregn.
Ni kanske ser på fotot att asfalten ser blöt ut och ja det är den.
Inne på min altan blir jag aldrig längre blöt då den är inglasad.
Mycket behändigt.

Nu sitter jag i köket där min laptop brukar vara.
Öppnat upp ett av köksfönstren.
Frisk luft strömmar in i mitt kök.
Skönt!

Gårdagen då.
Tja jag var på ett för mig ovanligt grinigt humör vid lunchtid.
Fräste av Mini ordentligt så jag fick gå in och be honom om ursäkt.
Vi brukar ytterst sällan hamna i en liknande situation, det brukar vara lugnt mellan oss och det blev det efter min ursäkt oxå.

Mini åkte in till byn och jag passade på att bädda ner mig i sängen.
Kom fram till att det måste varit "bristen av sömn" som gjorde att jag kände mig grinig.
Å jag fick faktiskt sova en timme eller så.

Satt ute på altanen då Mini kom hem.
Och med sig hade han Midi.
Goungarna mina!

Dom hade hämtat ut paketet Mini budade hem till mig från Tradera.
En ny typ boxer för gratiskanalerna på tv;n med medföljande dosa.
Det var definitivt värt sina 20 kr plus frakt.
Så nu har jag kanal 4 samt kanal 6 oxå, vilket jag inte haft det senaste året då dom rackarna gick och bytte frekvens samt kan jag ligga i sängen och byta kanal, jag behöver inte kliva upp och göra det manuellt.

Vi åt middag tillsammans, spagetti och köttbullar samt sallad.
Midi hade med sig grönsaksbullar som jag stekte upp åt henne.
Ni vet vegetarianen i familjen.

Jag tog upp mat från frysen för idag, tänkte göra en liten kycklingsås till tagliatelle.
Hittade quarnfärssås till Midi (som jag gjorde förra gången hon sov hos mig).
Så jag har löst middagsmaten för dagen även om den inte är klar än.

Sen hade vi en lugn kväll.
Jag låg i sängen och tittade på 4;an, kändes så lyxigt.
Snacka om att jag inte behöver mycket för att glädjas/roas.
Ungdomarna gick ut på promenad och när dom kom hem så bakade dom scones.
Nåväl om sanningen ska fram så började dom och jag fick avsluta baket (vet inte hur det gick till).
Så tog vi en kvällsfika.
Nybakade scones med marmelad och ost, jättesmarrigt.

Jag sa godnatt till kidsen och kröp ner.

Har fått en något bättre natt även om den inte är optimal.
Känner mig dock väldigt trött, är fortfarande bräcklig och skör.
Vila och andas, vila och andas.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!