tisdag 31 oktober 2017

Tisdag och en strid att klara av...





Solen är på väg upp.
Jag stod länge i köket och tittade.
En vacker vy.
Men det är kallt ute, -6 grader, brrr.

Idag ska jag mest troligt cykla över till Midi.
Jag vet ännu inte riktigt när det blir av.
Det beror på hur hennes dag artar sig som.
Gissningsvis får jag veta det runt 08.30 tiden.
Hon behöver lite mammahjälp med en lunta papper som ska fyllas i.
Tänk att så mycket ska vara så himla krångligt nuförtiden.
Men nåja, vi ska ge oss i kast med detta så det blir gjort.

Så det blir ingen hemmadag för mig.
Måste ställa mig i duschen och bli människa innan jag trampar iväg.
Som vanligt känns det jobbigt.
Duschen är min fiende som jag tvingar mig till att möta gång efter annan.
Det handlar om en riktig strid mellan två kombattanter.
Ibland vinner/förlorar jag, ibland vinner duschen.
Å då ska vi inte prata om hur det känns när jag måste tvätta håret.
Där handlar det om att bestiga Mount Everest.
Konstigt hur det kan bli när man lider av svår depression.
Det är alltid något som blir stora hinder och är svårt att genomföra.
Det kan vara något så enkelt som tandborstning som blir så stort och jobbigt att man inte klarar av att göra det.
Å jag är tacksam och glad att jag i alla fall inte har problem med att borsta tänderna.
Jag har nog med det som ställer till problem för mig, det blir en riktig kamp varje gång och efteråt är jag helt och totalt dödsslut på.

Sa nån att livet var enkelt?
Helt klart är inte mitt liv det i vart fall.

Nå dagen artar sig.
Jag vet vad jag ska göra.
Jag laddar för att genomföra det.
Och sen hoppas jag att jag inte fryser ihjäl när jag cyklar till Midi.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


måndag 30 oktober 2017

Godmorgon...





I morse blev jag kvar i sängen länge.
Trots att jag var vaken kom jag mig inte upp ur sängen förrän klockan var 07.
Så är det vissa dagar.
Kroppen och hjärnan är ultrasega.
Men bara att gilla läget.
Å vad ska jag egentligen göra när jag vaknar och kliver upp 04, det finns inte så mycket att ägna sig åt så tidigt.

Nå min kära perkolator har fått göra sitt så nu sitter jag med en mugg nykokt kaffe.
Det är alltid så underbart ljuvligt att starta dagen med kaffe.
Å så är det Måndag idag.
En ny vecka igen.
Solen skiner och himlen är blå och just nu är det -1 grad.
Men det ska väl bli plus under dagen.

Vad händer denna vecka då?
Ett samtal hos kuratorn är inbokad.
Vi ska börja med att göra en ny vårdplanering.
Personligen tycker jag att det är ganska så idiotiskt eftersom vi inte nått några mål i tidigare vårdplaneringar.
Å inte ens uppföljningar har blivit av för att se om vi är på rätt spår.
Inte en gång!
Nä, idiotiskt dumt är det tycker jag i alla fall.
Nåväl Psyket jobbar på det viset så det är bara att gilla läget.
Å jag ska fundera här hemma över vad jag behöver prata om.
Men tja det är väl ungefär samma som stått skrivet i alla andra vårdplaneringar vi gjort men som ändock inte blivit behandlat.

Vad händer idag då?
Jag ska ta cykeln och trampa bort till närmsta affären.
Än så länge går det att cykla och det går så mycket fortare att ta cykeln jämfört med att gå och så slipper jag bära kassar.
Jag känner att jag gruvar mig inför vintern då jag inte längre kan cykla.
Det blir så mycket mer besvär med handling då när jag måste åka buss.
Även om jag tar min dra-maten så är det tungt att dra den från busshållplatsen och hem.
Jag bor så till att jag har en bra bit till busshållplatsen.
Så det är en stor nackdel och gör vintern än jobbigare.
Men som sagt, än är det cykel som gäller, tack och lov!

Nu blir det en till kopp kaffe!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!














söndag 29 oktober 2017

Vintertid...






Jaha, då är det vintertid igen.
Jag brukar alltid ställa om klockorna innan jag går och lägger mig men igår kväll iddes jag inte så jag fick göra det i morse när jag klev upp.
Å det gick ju lika bra det.
Så hur blir det nu då, visst är det ljusare morgnar och mörkare kvällar?

Övergångarna till sommar/vintertid har aldrig påverkat mig särskilt mycket.
Och som jag upplever och minns det så var det heller inte knökigt när barnen var mindre.
Det fungerade helt enkelt relativt smärtfritt.

Gårdagen bara svischade förbi.
Först morgon och sen vips var det kväll.
Jag gjorde inte så mycket.
Pratade i telefon med min sorgsna vän, en annan väninna och min morbror.
Det var en skön och behaglig dag.
Jag avrundade vid 21 tiden, gjorde kväll och kröp ner i sängen och såg på tv.

Idag är jag oxå (som vanligt) planlös.
Det finns inget direkt som pockar på uppmärksamhet och som jag måste göra.
Jag tar dagen med ro.

Just nu dricker jag det goda kaffet.
Låter dagen försiktigt vakna till liv.
Jag måste äta något inom kort för det är dags att ta den nya morgonmedicinen och den ska jag inte ta på fastande mage.
Hu så besvärligt eftersom jag inte är en egentlig frukostmänniska.
Så här tidigt bara växer det i munnen och gör mig illamående men det sägs att tabletten gör mig illamående om jag inte äter innan.
Som att välja mellan pest och kolera ungefär.
Nåväl, det är som det är.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




lördag 28 oktober 2017

Jag känner mig ofta...





...som denna målning jag målade för en del år sedan.
Hjärnan hänger inte med utan lever sitt eget liv.
Det maler och snurrar, jag hinner inte uppfatta trådar för den går för fort.
Jag tror att det blivit lite väl mycket på sista tiden.
För mycket att tänka på och för många att finnas för.
Det märks ganska så väl, jag har vid flera kvällar glömt att ta sömntabletter, eller delar av dem, jag har ju två olika sorter.
Tyvärr har jag kommit på det så sent att effekten av första omgången tabletter avtagit när jag kommit på att jag inte tagit den andra medicinen.
Jag pratar otroligt bakvänt, har svårt att komma ihåg ord, tappar temat mitt i ett samtal osv.
Mini har både skrattat åt mig och himlat med ögonen flertalet gånger.
Å Älskade E likaså.

Nåväl nu är det helg.
Jag är solokvist här hemma.
Ute är det fortfarande väldigt mörkt.
Solen har inte gått upp än.

Det är tyst och lugnt.

Jag dricker mitt kaffe som vanligt på morgonen.
Som i övrigt jag gjorde mycket tidigt.
Gick upp redan vid 04.00.
Så jag har varit vaken i 3 timmar nu.

Gårdagen gick.
Mini packade ihop på sitt rum och blev hämtad strax innan 15.
Jag cyklade bort till närbutiken och hämtade ut paketet jag fått aviserat.
Väl hemma kröp jag ner i sängen.
Slog på tv;n som jag hade som bakgrundssorl.
Försökte läsa en bok men det gick inge vidare.
När man läst samma sida 3-4 gånger och ändå inte fattat vad man läst så ger i alla fall jag upp.

Mobilen ringde.
Det var min sorgsna vän.
Pratade med henne i många timmar.
På Måndag startar dom resan mot begravningen.
Jag förstår att det känns gruvsamt.
Men så är livet.

I dag har jag som vanligt inga planer.
Jag ska vila min trötta hjärna.
Jag ska vila min värkande kropp.
Jag ska bara vara.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

fredag 27 oktober 2017

Fredag...





Just nu är det uppehåll ute men det har regnat tidigare idag.
Tack och lov ingen snö.
Å så är det Fredag idag.
Men den mer tråkiga helgen då Mini växlar boende.
Jag blir ensam igen för en vecka framöver.
Det går det med!

I går hade jag tur då jag cyklade in till byn och handlade.
Jag slapp regn och slapp bli blöt.
Det var däremot ganska så ansträngande när jag cyklade hem.
Cykeln var tungt lastad så det blev jobbigt att cykla.
Men hem kom jag i alla fall.

Eftermiddagen blev sedan lugn.
Jag gjorde inte så mycket.
Å middagen var enkel, gjorde varma mackor i ugnen.
Mycket gott och plättlätt.

I dag vet jag inte riktigt vad som händer här.
Förväntar mig att jag ska cykla bort till närbutiken i eftermiddag.
Har beställt medicin som borde komma.
Men utöver det finns inga planer.
Det känns skönt att jag gjorde bort handlingen igår så jag slipper idag.
Jag tar helt enkelt dagen som den kommer..

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


torsdag 26 oktober 2017

Tidig morgon...





Kaffet är min goda vän såhär under tidig morgon.
Det är fortfarande väldigt mörkt ute trots att gatlamporna fortfarande lyser.
Det är inte mer än 1 grad och snön hotar att falla.
Jag hoppas på regn i stället.
Ska nämligen cykla in till byn och handla under förmiddagen.
Då känns det bättre med regn än snö.
Jag gillar inte att cykla på snö.
Det känns så otryggt.
Å jag som kan vara så "klumpig" vill inte gärna göra en cykelvurpa, å det känns som om risken är större när det ligger snö på marken.

Vad gör man då man kliver upp tidigt på morgonen?
Tja jag startade upp laptopen.
Så gick jag ut på banken och betalade räkningar.
Å så beställde jag medicin från Apotea.
Samtidigt sippar jag på det goda, heta kaffet.
Jag loggade in på FB och kollade om någon fyllde år idag men nope.
Sen hamnade jag på min kära blogg.
Bestämde mig för att skriva ett inlägg.

Jag känner mig fortfarande lite låg sen gårdagen.
Fasiken vad hårt kuratorsamtalet tog på mig.
Och sen det där andra samtalet, det sög ordentligt.
Ska ringa en myndighet klockan 08 för att få besked om ett förfarande.
Vad som gäller liksom, om det nu är möjligt att få ett sånt svar förstås?
Ibland vet ju ingen vad som gäller när man ställer frågor.
När det handlar om människor i min närhet och galenskap kan jag rent ut sagt bli vansinnigt arg när saker och ting görs på ett fult sätt.
Det lockar fram tigrinnan i mig.
Så hon ska få ryta idag minsann.

Efter samtalet ska jag cykla in till byn för handlingen.
Känns skönt att göra bort det idag.
Väl hemma blir det lugna gatan tills Mini kommer hem från skolan.
Idag blir det en väldigt simpel middag.
Vi har bestämt oss för varma mackor.
Se där, gott men enkelt.
Å eftersom det är Torsdag och Mini är här blir det att tvätta.
I morgon växlar han nämligen boende igen.
Vips har en vecka gått.

Ha nu en skön start på dagen alla fina!

Kramen om!



onsdag 25 oktober 2017

Tung dag...





Det blev lite fel igår kväll.
Jag glömde helt sonika att ta min Imovane och när jag väl kom på det var det för sent, skjutsen av Propavanet gjorde ingen verkan, det hade gått för lång tid, så natten blev dyngkass.

När jag väl klev upp efter massor av snoozningar så var det i princip bara att kliva i kläderna och cykla inåt byn.
Var för trött och orkade inte koka kaffe så nej det blev ju inte så bra.
Tog vägen förbi Kvantum innan kuratorsamtalet och gissa vad, dom bjöd på kaffe.
Så jag njöt av den muggen kaffe, gående på affären.
Hihi, ibland har jag tur som en tokig.

Nå efter snabbtitten i affären cyklade jag upp till sjukhuset, parkerade och låste cykeln och gick genom sjukhuset för att ta mig uppe på höjden och Psyket.
Anmälde mig i receptionen och blev inhämtad i rätt tid.
Samtalet hos kuratorn idag gjorde mig helt urblåst i hjärnan.
Ämnena var ordentligt tunga.
Hon sa att jag var som en ketchupflaska man skakat en stund, allt bara vällde fram.
Och jo så var det.
Det känns i hela kroppen.

När jag kom ut från samtalet så öste regnet ner.
Himla mysigt att cykla hem, not!
Väl hemma ringde jag min sorgsna vän.
Vi pratade bort en stund.
Märker hur jobbigt hen har det, begravningen närmar sig för var dag som går.

Så fick jag ett samtal som jag var tvungen att ta.
Ett mycket tungt samtal.
Livet är minsann inte lätt.
Och ibland är det svårt att trösta och göra saker bättre när man inte själv har möjligheten att styra upp och bestämma.
Det värkte ordentligt i hjärtat och nu känner jag en stark oro inom mig som inte vill släppa.
Djävla dagens samhälle som det ska vara så svårt att leva i.
Fasiken vilken tigrinna man blir i somliga situationer.
I morgon blir det att ringa lite samtal tror jag.
Försöker hjälpa till så gott jag förmår och kan.

Nå dagen har varit tung.
Nu ska jag föröka slappna av, känner hur ryggen dragit ihop sig av spändhet, inte skönt alls.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




tisdag 24 oktober 2017

Oj, det har snöat...





Tittar ut genom köksfönstret och ser att det ligger snö på garagetaket och gräsmattan.
Men fy för den lede.
Inte redan?
Nu tycker jag att vädergudarna inte varit snälla.
Jag vill ingen snö ha.
Nu hoppas jag att det renar/töar bort.
Är inte beredd att redan ställa undan min cykel.
Är inte beredd på snö överhuvudtaget.
Ingen rolig syn att vakna upp till.

I går slutade Mini tidigt.
Han hade bara två lektioner på morgonen.
Skönt för honom.
När han kom hem strax innan 11 så dukade jag fram frunch som vi sen åt.
Det var mysigt.
Vi satt länge och pratade i köket innan han gick in till sig.
Själv la jag omkull mig i sängen och vilade.

Lagade en enkel middag, diskade bort och la mig i sängen igen.
Senare på förkvällen när jag gick upp tänkte jag se en serie på laptopen men jag kom av mig och fick för mig att baka.
Så det blev en typ snoddas men i sockerkaksform.
Ni ser kakan på dagens foto.
Så jag kokade te och så tog vi en sen kvällsfika innan vi la oss för kvällen.
Eller det var väl jag som gjorde kväll, Mini var som vanligt vaken längre.

Idag slutar Mini vid lunch.
Han kommer hem några timmar men sen ska han och Midi hänga för att sen gå på modevisning.
Så jag slipper laga middag idag, han och Midi ska äta något tillsammans.
Sicken tur jag har..*L*

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 23 oktober 2017

Funderingar kring #Metoo...





Vad tycker ni om #Metoo kampanjen som våg efter våg sköljer över oss i sociala medier?
Snacka om att ha öppnat en ventil.
Så många kvinnor som har något att berätta om tafsande, sexuella trakasserier och rena våldtäkter.
Jag hörde på nyheterna igår, en intervju med kvinnan som för 11 år sedan startade upp #Metoo.

Amerikanskan Tarana Burke startade rörelsen 2006 och den riktade sig främst till unga svarta kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade på olika sätt för att låta dem förstå att dom inte är ensamma i sin utsatthet.
#Metoo är ett kraftfullt sätt att visa empati.
Det är ett sätt att bli sedd, hörd och förstådd.
Att berätta och bli förstådd är ett första steg mot läkning för den utsatta.

Och nu under förra veckan fick rörelsen ett rejält uppsving igen efter den där Hollywood regissörens "fall" och alla anklagelse mot honom.
Det har spridit sig globalt, vilket är bra.

Här i Sverige har vi kvinnor inte varit förskonade från tafsanden, trakasserier och våldtäkter, tyvärr.
Det förekommer i alla samhällsklasser, i alla branscher, i alla grupper av människokonstellationer.
"Somliga män kan tydligen inte stävja sig".
De måste visa sin makt.
Och många kvinnor faller offer för denna idioti.

Viss form av tafsande har nästan blivit normaliserat.
Man knappt reflekterar över det, för det är så vanligt förekommande.
Vem har inte varit med om att en vilt främmande karl tar dig på rumpan, nyper till eller smeker den i förbifarten?

Jag tycker att det är fint att kvinnor får en röst, blir sedda, hörda och förstådda.
Men nåja, en viss turbulens förekommer dock.
Både kvinnor och män som förlöjligar detta.
Kvinnor som tycker att kvinnor uppmuntrar till tafsande.
Män som säger sig aldrig tafsat.
Män som påtalar att de blivit utsatta av kvinnor, så grovt som våldtagna.
Det finns säkert sanningar i allt.
Men män som inte klarar av att kvinnor gör sig hörda har jag svårt för.
De som förlöjligar och hånar, förminskar och plattar till.
Men de vill förmodligen inte förlora mark till kvinnor eller ens erkänna hur samhället ser ut i stort, hur vanligt förekommande detta är.

Och hur är det nu;
"de flesta kvinnor känner andra kvinnor som blivit utsatta för diverse otyg men de flesta män känner ingen förövare".
Varför är det sån skillnad?
Ser inte män vad de gör?
Tar de inget ansvar för sitt agerande?
Och offret ska inte behöva känna skuld och skam, det ska fan i mig förövaren göra!
Så #Metoo kan ju vara bra på så sätt att det återigen börjar pratas om problematiken öppet, inte hyssjas ner och låtsas som om den inte finns.

Jag hoppas att något gott kommer ur detta.
När det gäller kvinnors frigörelse och jämställdhet så har ju ingenting kommit gratis, det har tagit sin tid att förändra.
Jag hoppas att det ur detta kommer en förändring som blir till det bättre för kvinnor.

När den sk masshysterin lägger sig så önskar jag att vi jobbar vidare på temat; kvinnor äger rätten till sin egen kropp, kvinnor ska inte behöva vara rädd eller utsättas för övergrepp, sexuella trakasserier eller våldtäkt.
Men frågan är om det är möjligt om inte hela samhället ändrar sitt tänk om dessa frågor och ser allvaret i det.

Tack och lov finns det en del goda män med sunt tänkande, inte bara dessa "andra".

I övrigt är helgen över.
Söndagen var en lugn och skön dag i lättjans tecken.
Både för mig och Mini.
Han är lite uppåt väggarna för han har bokat in en långweekend till Barcelona till våren.
Det ska gås på konsert!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

























söndag 22 oktober 2017

Vilodagen...





Tänka sig att det redan är Söndag.
Helgen har gått snabbt.
Nu finns förvisso hela långa dagen kvar, det är ju trots allt ännu helg.

Jag har 1 grad ute, just nu molnigt men solen ser ut att kunna spricka fram senare idag.
Får se om den gör det.

Gårdagen var en hyggligt stillsam dag.
Jag tvättade två maskiner tvätt.
Det hänger på tork i vardagsrummet.
Får ta och vika ihop det om en stund.
Jag tog en snabb cykeltur till närmsta butiken.
Så jag fick en nypa frisk luft.
Jag lagade middag.
Å så gott det blev.
Rostade rotsaker i ugnen, stekte på fläskfilé och gjorde en vitlökssås till samt sallad.
Mini ursäktade sig för att han åt så mycket, men är det gott så är det.
Fin komplimang till kocken.
Midi ringde två gånger, hon ville prata bort lite tid.
För ovanlighetens skull så såg jag på säsongspremiären av "Så mycket bättre".

Dagen då?
Njae, jag har väl inga direkt stora projekt på gång.
Låter den formas som den vill.
Jag behöver inte laga middag för vi ska köra på rester idag.
Tack mikron för att du underlättar livet vissa dagar.
Strax ska jag duka fram frukost till mig och Mini.
Vika ihop tvätten bör jag göra.
Men knappast mer än så.
Det är Söndag och vilodag.

Till veckan har jag samtal på Onsdag, spännande att se om det blir av.
I Fredags fick jag faktiskt kallelse till läkare i brevlådan.
Samma läkare som sist och dagen innan min sjukskrivning går ut.
Så det fungerade denna gång.
Det känns bra.
Kuratorn sa att dom i möjligaste mån skulle se till att jag får gå till denna läkare framöver, de ska försöka att inte boka in andra läkare så det känns ju bra för mig alltså.
Mycket enklare när en och samma läkare följer mig.
Det blir inte så krångligt med olika tycken om medicinering osv.

Nej nu ska jag duka frukostbordet.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

lördag 21 oktober 2017

Lördag...





Vi vaknade tidigt idag trots att det är Lördag och man skulle ha kunnat sova längre.
Förvisso vaknar jag som vanligt tidigt men åtminstone Mini hade behövt en sovmorgon.
Han har varit trött hela veckan som varit.

Vi har redan hunnit ätit helgfrukost och jag har varit nere i källaren och startat en maskin tvätt.
Dom missade tydligen att dom hade tvättid i Torsdags (hos x-maken alltså).
Men det är ingen fara, vår tvättmaskin i huset är nästan alltid ledig och särskilt nu när vi är ensamma här då värdfolket rest bort.

Så dagen har startat hos mig.

Gårdagens eftermiddag blev skitmysig.
Midi kom samtidigt som Mini.
Jag hade middagen klar.
Vi åt och Midi var som sagt stormförtjust, hon har längtat efter stuvade makaroner ett bra tag nu.
Hon hade även med sig en matlåda som hon passade på att fylla upp.
Efter maten blev det en skål glass och lite gobitar.
Inte en så dum avslutning på en middag.

Runt 19 tiden så sa vi Hej Då, kramades och så gick hon hemåt.
Men inte förrän jag hade letat fram ett reflex och hängt på henne för hon hade inget.
Å helt klädd i svart.
Nej ser du, det går inte den ömma modern med på.
Är rädd om henne.

Jag och Mini fortsatte kvällen i biblioteket där vi satt och pratade några timmar.
Sen blev vi bägge svimfärdiga av trötthet så vi gjorde kväll och sa godnatt.

Det blev en mycket trivsam dag.

Dagen då?
Tja jag har ju startat tvätten.
Blir två maskiner.
Så tog jag fram fläskfilé igår som jag till middagen bara ska skära i skivor och steka.
Till det blir det rostade rotsaker i ugnen samt en hemgjord vitlökssås och sallad givetvis.
Mer än så tänker jag inte göra idag.
För mig räcker det gott och väl.

Vad hittar ni på idag?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




fredag 20 oktober 2017

Fredag...





-3 grader och frost ute.
Vackert då solen återigen skiner från en klarblå himmel.
Vi går mot andra mer kyligare tider.

I dag är det härliga Fredagen.
Mini kommer i eftermiddag men inte bara han, jag får även hem Midi.
Hon ska äta middag hos mig idag.
Pratade med henne igår och då jag ska stuva makaroner så var det givet att hon skulle komma till mig.
Jag ska även trilla egna köttbullar men det blir till oss vanliga att äta det, Midi som är vegetarian får grönsaksbullar.
Det ska bli så mysigt.

I går så cyklade jag in till byn och helghandlade.
Var på två matbutiker.
Packade allt på cykeln och trampade hemåt.
Skönt att ha det gjort.

Värdfolket var ute på gårdsplanen när jag kom hem.
Jag blir ensam i huset i helgen så jag sköter låsningen av ytterdörren.
Härligt med känslan av att det bara är vi under helgen.
Inte för att värdfolket är besvärliga, absolut inte, dom är ett väldigt bra värdfolk.
Jag har bott här i snart 18 år och det har sällan varit något klagande på oss.
Dom bor ju alltså på första planet och jag på det andra.
Jag har fått några enstaka påpekanden som när Maxi var i förpuberteten och alltid i rena ilskan slängde igen sin sovrumsdörr så det skallrade i rutorna nere, när jag hade på för mycket bas på surround anläggningen till tv;n, då dallrade deras tallrikar som dom hade på väggen ordentligt, ett tag när det var ordentligt bråkigt mellan min x-make och mig, när Mini var för högljudd sent på kvällen då han spelade med sina vänner på internet, tja lite sånt smått och gott.
Jag har stått ut med en del bråkanden och barnskrik nerifrån men jag har måste jag säga aldrig påpekat det, jag hyr ju bara, jag rår ju inte om fastigheten.
Men med tanke på att vi bott här så länge så är det få klagomål och det fungerar bra mellan oss.
Jag har svårt att tänka mig att bo någon annan stans.
Jag trivs så otroligt bra här.

Det är ju lite speciellt att hyra privat så nära värdfolket.
Har hört talas om stora problem som kan uppstå mellan hyresgäst och värdfolk men jag har klarat mig bra.
Vi har inget större samröre med varandra mer än vi byter ord ute då vi möts och det är väl därför det fungerat så bra.
Och  jag vet att dom tycker att det är väldigt tryggt att det är jag som hyr här, det blir så efter många år.

Dagens göranden då?
Jag ska städa badrummet och byta handdukar som vanligt på Fredagar.
Jag ska göra köttbullssmet och trilla köttbullar.
Jag ska göra sallad.
Jag ska senare stuva makaroner.
Och så ska jag njuta av middag med två av mina barn och glädja mig åt mammavecka.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




torsdag 19 oktober 2017

Torsdag...





Synden straffar sig själv sägs det.
Och det kanske är sant.
Vaknade med världens skallebank och grym nackvärk.
Tog jag mig en bläcka igår kanske ni undrar?
Nej, absolut inte, jag fastnade i telefon med min sorgsna vän och tja det blev i runda tal ett 5 timmar långt samtal.
Därav nackvärken.
Varför jag har sån huvudvärk kan jag nog inte förklara.
Det borde inte komma från telefonsamtalet.

Så gårdagen gick.
Jag kom ihåg att stänga av alarmet, hittade den funktionen efter visst letande.
Så jag slapp bli väckt i natt, mycket skönt.
Tv;n krånglade eller egentligen var det Kunskapskanalen som inte hade klar sändning så jag blev tvungen att göra en ny sökning.
Olala vad jag blir trött på mig själv.
Jag framstår emellanåt som en total teknisk okunnig kvinna.
Jag har ju gjort en sån där kanalsökning en gång tidigare.
Å mindes inte alls hur man gjorde.
Det tog sin tid kan jag tillägga.
Till slut efter många om och men fick jag i alla fall till kanaler och lista.
Jag övervann tekniken, 1-0 till mig.

Dagen då?
Funderar om jag ska cykla in till byn och helghandla.
Tror att det får bli i eftermiddag i så fall.
Känn skönt att göra bort det idag så jag slipper i morgon.
Mini kommer då.
Ska bli så mysigt att få rå om honom igen.
Så det blir en bra helg!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



onsdag 18 oktober 2017

Attans alarm...





I går visade jag ett foto här på ett underbart vackert träd, med färgglad höstskrud men det kan lika gärna se ut som dagens foto, kala träd utan bladverk.
Jag har denna höst haft koll på björken jag ser utanför mitt köksfönster och japp nu är den helt kal, det har hänt under det sista dygnet.
Jag har alltid varit hopplös på att hålla reda på ex hur långt hösten kommit.
Får ofta frågor av Älskade E och då brukar jag vanligen gissa som svar eftersom jag inte har haft en aning (då jag är blind när jag är ute) men denna höst bestämde jag mig för att ha koll på i alla fall ett träd och har följt resan tills löven föll.

Nu börjar den mycket trista tiden då allt bara är kalt, grått, murrigt och mörkt.
I och för sig har inte alla träd fällt sina bladverk än men inom kort så blir det så.
Nog om höstens framfart.

I går var en lugn dag.
Det blev en del sängliggande, även spikmatte-liggande.
Mobilen höll sig tyst.
Min vän i sorg hade en fullspäckad dag så vi pratade inte med varandra.
Det mest spännande var strömavbrottet.
Först så snabbt att inte ens väckarklockan hann med så den behövde jag inte ställa om.
Sen efter några timmar så blev det mörkt.
En god stund.
Letade fram värmeljus och tände dem.
Så varde det ljus som det står i bibeln.
Å efter en stund så kom strömmen tillbaka.
Jag blev tvungen att ställa min väckarklocka vilket inte är en så självklar sak, typ vilka knappar använder man?
Men jag fick till det, trodde jag åtminstone.

Mobilen ringde.
Var en väninna jag inte pratat med på några veckor.
Vi pratade en god stund så klockan blev långt efter läggdags innan vi slutade.
Jag gjorde kväll och la mig.
Såg på Kunskapskanalen som vanligt.
Somnade.

Och vaknade av något som lät men jag kunde först inte klura ut vad det var.
Till slut, när jag vaknade lite mer så förstod jag att det var väckarklockan som pep.
Jag hade tydligen lyckats ställa in larmet i mitt tidigare försök att ställa klockan rätt efter strömavbrottet.
Klockan var 01.01.
Inte bra alls.
Hade så svårt att somna om.
Låg vaken i evigheternas evigheter. 

Dumnöt!
Jag alltså.
Idiotiskt dumt.
Nu måste jag komma ihåg att ställa av det larmet så det inte händer i natt med.

Jag ska strax klä mig och cykla bort till närbutiken.
Vädret ser schysst ut.
Blå himmel, lite sol men bara 2 grader.
Tur jag hittat mina fingervantar.

Övriga dagen är återigen planlös men det är vad jag behöver ha.
Får se om jag orkar vara upprätt hela dagen.
Klarar jag inte det så blir det ryggläge i sängen.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!






tisdag 17 oktober 2017

Ja men äntligen då...





Tro det eller ej men ingen sköterska ringde om avbokning innan jag cyklade iväg in till byn i går förmiddag.
När jag nästan var inne i byn så ringde mobilen, det var kuratorn som sköt upp samtalet en halvtimme för hon satt i möte och skulle inte hinna upp på Psyket i tid.
Jag blev nådigt störd måste jag säga.
Var fräsigare än jag brukar för jag var liksom redan i byn.
Jag hade ju kunnat stanna kvar hemma en stund längre än måste slå ihjäl tid där jag nu var.
Nå det gick i alla fall och kuratorn hämtade in mig "bara" en kvart försent och inte den lovade halvtimmen.
Samtalet blev bra och jag har en ny tid inbokad nästa vecka.
Känner mig trots allt fortfarande aningen skeptisk till inbokade tider och om dom verkligen blir av den dagen.
Nå jag lär bli varse om det.

När jag gick ner till cykeln så passade jag på att ta lite höstfoton med mobilen.
Det hade dessutom börjat storma ganska så rejält.
Återfärden med cykeln blev skitjobbig.
Det stormade så hårt att jag bitvis blev tvungen att kliva av cykeln och styra den för det gick inte att ta sig fram trampandes.
Fy för den lede vad jag var slut på när jag äntligen kom hem.
Sjönk ner på köksstolen och bara satt en lång stund innan jag fick av mig jackan.
Pust vad det tog på krafter jag inte har.

Resten av dagen tillbringade jag i sängen.
Hade inte ork till annat.

I morse när jag vaknade kände jag mig snurrig och förvirrad.
Hade fullt sjå med att komma på vad det är för dag idag.
Hjärnan fungerar inte vidare bra.
Fick titta på mobilen.
Tisdag den 17 Oktober 2017.
Själv, läs min hjärna var inne på att det var Söndag...

Nu sitter jag här i mitt kära kök.
Håller just på att värma mig en kopp kaffe.
Dagen innehåller inte en endaste vettig grej.
Jag ska bara vara.
Det där jag är så grymt duktig på.

Vad hittar ni på idag?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




måndag 16 oktober 2017

Måndag igen...





Ny vecka och ny Måndag.
Helgen är över.
Vädret visar sig från sin molniga sida men det finns chans till sol redan innan lunch.
Så jag antar att molntäcket spricker upp så småningom.
Sol är ju aldrig fel, eller hur?

Idag har jag kuratorsamtal.
Alltid lika spännande att se om dom blir av.
Själv tror jag ingenting förrän jag cyklat till byn och anmält mig i receptionen.
Fast det har ju hänt att jag där fått höra att kuratorn varit sjuk så egentligen är jag väl inte säker förrän hon hämtar in mig.
Jag måste väl vara rak och öppen mot henne och deklarera vad jag känner och tycker rörande denna samtalsterapi som faktiskt inte är.

I går blev det ju som jag trodde, återigen en dag i sängen.
Känner fortfarande av den extrema tröttheten i kroppen men jag får bortse från den och göra det jag måste.
Och jag har inte riktigt än kommit över "feberkänslan".
Men jag ska alltså cykla in till byn under förmiddagen.
Får bita ihop och "orka".

I övrigt har jag en tom vecka.
Har faktiskt ingenting inbokat mer än dagens kuratorsamtal och det känns skönt.
Jag blir ju så stressad inom av en massa tider att passa så jag är glad när jag slipper.

I går var det 9 månader sen jag fick dödsbudet om mamma.
Jag fattar inte vart tiden tar vägen?
Det känns fortfarande märkligt att tänka att mamma inte längre finns.
Periodvis tänker jag väldigt mycket på henne.
Varför vet jag egentligen inte, hon bara "dyker upp" i tankarna.
Jag har ju förlikat mig med att hon är helt borta men det finns fortfarande en tanke om hur det skulle kunnat vara i vår relation som aldrig blev.
Den lilla flickan inom mig som så gärna hade velat ha en mamma som ville vara mamma, inte den mamma hon valde att vara.
Det gör mig fortfarande sorgsen.
Inte förlamande sörjande sorgsen men ändå sorgsen.

Nej nog med melankoli, nu ska jag dricka en kopp kaffe och sen är det dax att göra mig i ordning för cykelturen till byn.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




söndag 15 oktober 2017

Sängen är vissa dagar min bästa vän...





Igår blev det en sån där ligga-i-sängen-dag för mig.
Jag hade förvisso startat upp dagen med en cykeltur i regnet tidigt på morgonen men efter jag kommit hem, druckit kaffe, skrivit ett inlägg här, tittat lite på fb så rasade jag ihop.
Inte oväntat direkt.
Det brukar bli så efter en "mammavecka" och med tanke på läkarbesök och kassans godkännande av mitt sjukintyg så blev väl allt mer än vanligt.

Så större delen av dagen tillbringade jag i min säng.
Fråga mig inte vad jag gjorde.
Dagen känns aningen dimmig i minnet.
Förmodligen lyssnade jag på någon föreläsning på kunskapskanalen.
Några stunder försökte jag sätta mig i köket och ha igång laptopen men dom blev inte så långa.
När jag blir "såhär" känns det som om jag har hög feber trots att jag inte har det. 
Kroppen måste ligga ner, det finns ingen kraft och ork att sitta uppe mer än korta stunder.

Särskilt mycket kontakt med omvärlden hade jag inte.
Min finaste Pappelino ringde under förmiddagen och fram emot sena eftermiddagen så chattade jag en stund med Mini och mer än så var det inte.
Nu vill jag sällan "umgås" med folk då min kropp reagerar på detta sättet.
Jag vill helst bara vara själv och återhämta mig.
Återhämtningen tar tid.
Jag känner fortfarande av det i kroppen så risken är stor att jag får ännu en dag i sängen.
Men vad gör väl egentligen det då jag har min ensamvecka.
Ingen Mini här som "tvingar" mig att orka det jag i grund och botten inte orkar men likaledes gör.

Men jag har det inte illa här hemma i min egen säng.
Sådana här dagar är den min bästa vän och finns alltid när jag inte orkar.
Jag har mitt hem, mat för dagen, tak över huvud och värme så jag lider ingen nöd,  och det finns dom som inte ens har det.

Idag är den enkla planen att jag sitter uppe de stunder jag orkar, de andra ligger jag nedbäddad i min säng och det får vara bra som det är.
Att acceptera faktum är alltid enklare än att motarbeta det.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





lördag 14 oktober 2017

Gårdagens solsken och skönt besked...





Det var Fredagen den trettonde igår.
En sån där skeptisk dag för många.
Olyckor i smått och stort.
Skräckfilmer.
Ja man kan nog associera Fredagen den trettonde på olika sätt.
Själv tycker jag det var en toppendag.

Solen sken hela dagen lång.
Bara det räckte.
Jag pratade åtskilliga timmar med min vän i telefonen.
Både tungt och lätt.

Å så kom posten.
Där låg ett brev från f-kassan som gjorde mig väldigt nervös.
Öppnade det.
Och det var från min nya handläggare.
En presentation helt enkelt.
Å jag slipper alltså den handläggare jag tidigare hade som har fått mig att kräkas bara jag hör rösten.
Exakt vad jag velat ska hända men inte vetat hur jag ska gå tillväga som, alltså byta handläggare.

Jag gick ut på kassans sidor och se där, min sjukskrivning är godkänd.
Jag kände mig alldeles rusig av glädje för någonstans inom mig har jag oroat mig att kassan skulle ställa till samma krångel som i somras.
Men inte denna gång.
Känner att jag fattar ingenting.
I Onsdags skickades läkarintyget in så beslutet om godkänt måste ha tagits i Torsdags eftersom jag fick hem brevet igår.
Helt sanslöst otroligt.
It really made my day!

I dag är det dock Lördag och inte alls en solig dag.
Det är mörkt och regnigt.
Har faktiskt varit ute på en liten cykeltur.
Klockan var inte mer än 06 när jag trampade iväg.
Varför?
Kunde inte sova, kände mig konstigt rastlös och behövde en nypa frisk luft.
Cykelturen fick mig att känna mig som om jag cyklade på en annan planet.
Det var fortfarande ganska så mörkt ute så världen såg helt annorlunda ut än det gör i dagsljus.
Jag var helt ensam, inte en bil eller fotgängare var ute.
Det var bara jag som susade runt i regnet.
En lite märklig och förunderlig känsla.

Nu sitter jag i mitt varma ombonade kök.
Har precis slagit upp en mugg kaffe.
Dagen börjar sakta vakna till liv.
Jag är trött som vanligt men har en något go känsla inom.
Den här dagen får bli som den blir.

Godmorgon alla!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!