fredag 22 februari 2019

Ånyo en Fredag...





Ånyo en Fredag.
Helgen står inför dörren.
Jag har som vanligt inga stora planer.
Det kan eventuellt bli så att vi åker och hälsar på Finaste Pappelino men det är inte klappat och klart.
Maxi skulle höra av sig om det blir av.
Det hade förvisso varit roligt då jag inte så ofta har möjligheten att hälsa på Finaste Pappelino med sambo och det är ju gulligt av den unga familjen att tänka på att ta med mig.
Men som sagt jag får se om det blir denna helg eller om det skjuts upp till annan helg.

Jag har varit väldigt trög nu på morgonen och har haft svårt att ta mig ur sängen.
Jag har en dag då energin verkligen nått botten.
Det finns inte mycket kraft att tala om.
Då är det faktiskt tur att jag bor ensam och kan styra mina dagar helt på egen hand utan att behöva visa hänsyn till någon annan.
Den där huvudvärken ställer till det en del.
Sen jag började med den nya medicinen har jag haft en hopplöst besvärande huvudvärk som inte velat ge sig.
Insättningssymptom säger läkaren.
Men den fortsatte när insättningssymptomen borde ha lagt sig.
Och nu när jag börjat trappa ned på medicinen så är det som om huvudvärken fått ny fart * 1000.
Utsättningssymptom säger kuratorn.
Jag säger ingenting, jag försöker bara överleva så gott det går med denna idiot som står inne i huvudet och hamrar med en slägga.
Det blir väl bättre om några veckor får jag tro.

Ute är det småmulet.
Sisådär -7 grader.
Det kan bli snö senare idag.
Tack den slipper jag gärna.
Men idag ska jag ingenstans.
Jag håller mig hemmavid.
Det är planen.
Jag borde laga middag men får se hur orken ser ut.

Jag vet av vana att denna dag rinner iväg liksom alla andra gjort.
Nu blir det i alla fall en mugg kaffe till.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


torsdag 21 februari 2019

Gårdagen med liten...






Igår promenerade jag inte till byn.
Tyvärr kom jag hemifrån så sent att jag inte hann gå till Hälsocentralen och kolla blodtrycket men nåja så kan det bli.
Kuratorn hade nog tänkt att vi skulle göra annat men hon anpassade sig efter mig igår.
Efter samtalet gick jag ner till Maxi och liten.

Han satt i sin lilla myspöl och hade roligt för sig själv.
Det blev förstås ännu roligare då mormor kom och började busa med honom.
Han sitter jättebra på egen hand nu, även utan stöd mot ryggen.
I den här myspölen gör det inget om han trillar bakåt eller åt sidan.
Han gör sig inte illa.

Så står han ganska stadigt om man ställer honom på golvet vid tv bänken.
Man får givetvis stå bakom men han är stark i benen och har god balans.

På golvet när han ligger så tar han sig fram på ryggen eller så rullar han men igår började det minsann hända saker.
Jag la min mobil på golvet framför mig och med den som morot så lyckades han krypa framlänges.
Lite jobb krävdes det allt men jag såg att snart sitter det och snart kommer han krypa fram på golvet så vi får mer att göra..hihi

Det var superkul att sitta där och få uppleva det live och inte få det hemskickat via snapchat.

Han är helt galen i mobiler och tv-dosor.
Men det kan man ju inte låta honom ha då han äter på allt.
Jag sa till Maxi att jag tror jag har några gamla tv-dosor hemma så han kan få en egen.
Mycket riktigt så hittade jag 4 stycken jag inte använder så snart så får han sin alldeles egna.
Gamla mobiler har jag också ett gäng av.
Ska höra med lillens pappa om någon av dom skulle kunna passa liten.
Jag menar så det inte kan hända något.

Dagen var mycket fin men så är det ju varje gång jag hälsar på.
Jag gav liten mat och så sov han i min famn.
Mormorssängen verkar alltid vara väldigt skön och go att sova i.

Jag kände mig lätt om hjärtat när jag promenerade hemåt.
Det var enligt termometern inte så kallt, -5 grader men det kändes ändå mycket kallare än så.
Kollade mobilen och där stod att det känns som -13 så inte så konstigt.
Men det var väl för att det blåste som det upplevdes så kallt.

Det var skönt att kliva in genom min ytterdörr.
Jag hade en lugn och behaglig kväll innan jag kröp till kojs.

Idag har jag inga planer.
Jag tror det blir att vara hemma och vila.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

onsdag 20 februari 2019

Tankar om föräldraskap...





Idag är det Onsdag.
Det är -5 grader ute och det blåser ganska så friskt.
Jag ska promenera in till byn.
Ska först på Hälsocentralen och kolla blodtrycket.
Efter det har jag samtal hos kuratorn.
Och sen går jag till Maxi för att umgås med henne och liten ängel.

Vad tror ni jag främst ser fram emot?
Maxi och lilla barnbarnet så klart men jag antar att det var vad ni gissade.

Det är som sagt så härligt att följa den lilles utveckling.
Helt otroligt vad mycket som händer från dom föds och framåt.
Om 4 dagar blir han hela 7 månader.
Han är verkligen sin egen lilla person nu.
Stark och duktig.
Jag som träffar honom varje vecka märker nya saker hela tiden.
Jaså, kan han göra det nu, det gjorde han inte förra veckan.
Ni förstår.
Det är så roligt att få göra om resan igen med småbarn men på håll och utan ansvar mer än vara en busig och rolig mormor.
Slippa 24-7 jobbet och bara njuta fullt ut av att umgås med den lille.

Jag tycker att föräldrarna gör ett fantastiskt jobb med den lille.
Min dotter är en underbar mamma och det säger jag ofta till henne och ser att det gör henne glad.
Jag ifrågasätter aldrig deras sätt att sköta liten och jag ger inga råd om det inte bes om det.
Jag vet att dom är experter på sitt barn och dom visar det hela tiden.

Själv hade jag både en svärmor och en mamma som var lite för duktig att ge goda icke önskvärda råd eller hade synpunkter på varför jag gjorde si eller så när Maxi var liten baby (dock aldrig min Finaste Pappelino).
Det åts för ofta, jag höll babyn fel när hon skulle rapa, jag borde lägga i en extra skopa pulver i vällingen, skulle hon verkligen ligga på golvet när det kändes så kyligt, varför sov hon inte på dagen, jag kunde väl inte ge henne en bit hårdbröd att suga på osv.
Jag gillade aldrig det, för det sas inte på ett så trevligt sätt alltid.
Lite småhuggande på något vis.
Jag antar att det egentligen inte var så illa menat men..inte så roligt att hela tiden få höra att jag borde göra på ett annat sätt och med tanke på alla hormoner som dansar jigg i kroppen är man ju något känsligare än vanligt också.
Men jag var expert på min dotter precis som min dotter är på sin son.
Så därför har jag inte en massa negativa synpunkter på hennes mammaroll, hon klarar den utmärkt bra..
Man vill ju som mamma och pappa känna att man gör ett bra jobb med sin baby, eller hur?
Och sånt borde uppmuntras på alla sätt och vis.
Tycker jag i alla fall!

Det lustiga med barnens farmor var som sagt att hon var duktig på att uttrycka sig klumpigt om mitt föräldraskap när jag hade barnen små.
Jag fick sällan eller aldrig höra att jag gjorde något bra eller var en bra mamma.
När andra i familjen fick barn så lät det minsann helt annorlunda.
Jodå då hade hon klagomål hur dom betedde sig som föräldrar och nämnde mig i tid och otid inför dom för jag hade varit en så otroligt underbart duktig mamma.
Ja jisses...blir det någonsin rätt för någon.

Nä nu ska jag dricka en kopp kaffe till och sen är det tid för att göra mig i ordning inför trippen till byn.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



tisdag 19 februari 2019

Kaffe utan mjölk och att hyra...





Idag är det Tisdag...
Dag 19.
I månaden Februari.
Jag vet inte vad ni tycker men Februari har gått fort detta år.
Oj så dagarna susar iväg.
Det känns som om jag inte hinner med.

Jag dricker för ovanlighetens skull mitt kaffe svart.
Jag har nämligen ingen mjölk i kylskåpet.
Den tog slut igår em.
Så jag borde ta mig i väg i dag för att köpa mjölk.
Får se hur jag orkar med det.
Tur är att jag kan dricka kaffet svart även om jag tycker att det är mycket godare och mer njutbart med en skvätt mjölk i.

Ute har det blivit minusgrader igen efter några vackra mycket milda dagar.
Just nu är det -6.
När jag tittar ut ser jag att det är ordentligt sandat på vägen, dock inte på vår uppfart.
Min hyresvärd och sand hör inte ihop.
Han sandar ytterst snålt under vintern och ibland är det rena isgatan ner till postlådan.
Jag vet inte varför han sandar så dåligt men det har alltid varit så.
Där ute har jag ramlat många gånger, dock aldrig brutit något.

Han är dock en bra hyresvärd.
Det kan ju vara lite si och så när man hyr privat och bor i samma hus som i mitt fall.
Genom åren har det inte förekommit särskilt många klagomål.
Några enstaka som när Maxi var i förpuberteten och hade en viss förkärlek för att drämma igen dörren till sitt rum, en kväll när jag och barnen firade min födelsedag och var kanske ovanligt ystra för att vara den tidpunkten på kvällen och en gång då min x-make hade haft ett synnerligen otrevligt utbrott.
Då fick jag erbjudandet att ringa på deras dörr och sova på soffan.

Å givetvis måste jag ju trivas att bo såhär förstås när jag tänker på att vi flyttade in i slutet av November 1999.
Mini var bara strax över 3 månader då.
I November blir det alltså 20 år på ett och samma ställe.
Bra jobbat Millan.
Åren mellan jag flyttade hemifrån till vi flyttade in här blev det 11 flyttar så jag sa när vi bonat in oss här att nu flyttar jag aldrig mer.
Och det har jag hållit.

Det jag får ta med lägenheten är att den är ganska sliten, inte toppmodern men å andra sidan har hyran stått still de senaste 16 åren så jag klagar då inte för jag vill inte ha höjd hyra.
Om jag hade bott inom allmännyttan så hade jag med all säkerhet betalat 5-6 tusen mer i hyra.

Maxi och familj söker fortfarande nytt boende.
Det har tyvärr inte dykt upp något intressant ännu.
Jag håller fortfarande tummarna att det blir med gångavstånd från mig.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





måndag 18 februari 2019

Mormors fina sal...





Idag är det Måndag igen, ja ni ser alltid Måndag.

Dagens foto består av en ljuslampett eller om det kanske kallas för vägglampett.
Jag har två stycken på var sin sida av en tavla.
Dessa lampetter ärvde jag efter min mormor så dom har vid det här laget hängt länge hos mig (mormor gick bort 2001).

Hos min mormor hängde dom i salen, deras finaste rum.
Det rum vi aldrig fick vara i om det inte var jul eller påsk.
I salen hade mormor vackra möbler och vackra små porslinsfigurer i bokhyllan.
På en vägg hängde ett underbart bröllopsfotografi på mormor och morfar.
Det var svartvitt men målat, ni vet som man gjorde förr i tiden.
Jag tyckte att det var så otroligt fint och kunde stå långa stunder och bara titta på fotot.
På ett litet bord låg den stora familjebibeln där mormor förde in saker som hände i familjen.
Den fick jag inte bläddra i förrän efter att hon gått bort.

Vi fick aldrig röra något när vi var inne i salen.
Hon var så rädd om allt och ville inte att vi skulle ta sönder något.
Det var som ett museum, se men inte röra.

Å så levde dom.
Det var likadant när hennes egna barn växte upp.
I salen befann man sig bara vid särskilt högtidliga tillfällen.
Se men inte röra vara mormors paroll.
Å med oss barnbarn gjordes det likadant.

Jag frågade mormor en gång varför dom hade ett rum som ingen fick vara i?
Hon sa bara att det fina rummet var hon särskilt rädd om.
Det var det bästa rummet hon hade.

Jag har själv ingen sal, jag har ett vardagsrum.
Och det har dagligen använts.
Mina barn har vuxit upp där.
Jag har en del prydnadssaker i bokhyllan och lite överallt.
Dom har lärt sig att inte ta sönder något.
Jag har fått övervaka en del men det har fungerat.
Å det är inte särskilt många saker som gått sönder genom åren.

Jag är av åsikten att man fostrar barn så att dom kan vara och bete sig i möblerade rum.
Det började jag med tidigt.
Jag gjorde lika med andra barn som varit här.
Följer med och visar men säger att du får inte hålla i den själv.
Och det har inte heller varit några problem.

Min brorsdotter ville alltid att jag skulle följa med in till vardagsrummet när hon var mindre och titta och berätta om trollen för henne.
Hon var helt betagen i mina historier.
Ibland fick hon sitta och hålla i trollet jag berättade om, ibland fick hon nöja sig med att titta men inte en endaste gång gick hon in i vardagsrummet och plockade ner ett troll på egen hand.
Jag skulle alltid vara med.

Mitt vardagsrum har alltså alltid använts trots att jag har en massa saker som skulle kunna gå sönder om små barnhänder hanterar dem.
Men jag som vuxen får se till att det inte händer, vara med, kolla och engagera mig.


Tänk att ha ett så fint rum som mormors sal som ingen använde.
Det rummet bara städades så att det skulle vara extra fint vid särskilda tillfällen.

Är det fler än jag som varit med om liknande?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


söndag 17 februari 2019

Lite ostfusk...





För några veckor sedan var jag på Coop.
Där hade dom som jag trodde i alla fall smördeg på kort datum för billig peng så jag köpte för att lägga i frysen.
När jag väl kom hem så såg jag att det inte alls var smördeg utan pajdeg.
Jag har aldrig tidigare köpt färdig pajdeg, den brukar jag göra själv.

Nåväl, den fick ligga kvar i frysen tills igår då jag tänkte att jag skulle anstränga mig och laga till en något godare middag än vanligt.
Jag tog fram pajdegen.
Så hade jag en låda med en lite tjockare köttfärssås.

När allt var tinat lade jag ihop det i pajformen.
Jisses så enkel pajdegen var att arbeta med.
Bara att lägga över pajformen och trycka till kanterna.
Jag la på köttfärssåsen och så skivade jag lök.
På det en äggstanning.
Å så kollade jag frysen och där låg en bit Castello creamy white.
Sån där ost som är totalförbjudet för mig att äta just nu.
Jag tog loss en del av den och hackade i bitar som jag strösslade över pajen.

Den tog ca 30 minuter i ugnen att bli färdig.
Å du min skapare så god den blev.
Allt blev perfekt och pajdegen var härligt krispig.
Enkelt var det också då allt var klart sen innan och jag bara behövde bygga ihop den.

Men det är ju den där osten då som kanske inte är så bra för mig då den står uppskriven på förbjudet-listan.
Men jag tog inte särskilt stor bit och jag kunde bara inte låta bli.
Det känns som om jag fuskade när jag la i av osten som jag inte får äta.
Men den gjorde mycket av smaken.

Jag längtar tills medicinen är nedtrappad och de 2 veckorna efteråt har gått så att jag inte längre måste vara så himla noga med maten.
Jag längtar tills jag slipper känna rädsla för vad som kan hända om jag stoppar fel mat i munnen.
Jag kommer aldrig mer gå med på en medicin som kräver så här krångliga uppoffringar från min sida.
Det var första och sista gången.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

lördag 16 februari 2019

Minnet av en bror...





Idag är det Lördag och mitt i helgen.
Klockan är ännu inte så mycket så jag har hela långa dagen framför mig.
Några särskilda planer har jag dock inte.
Jag gör som jag brukar, jag tar dagen som den kommer.

I natt har jag drömt om min lillebror som finns i himlen.
Dagens foto på ängeln får illustrera honom.
Det var en fin dröm och vi gick längs en väg och pratade.
Sådär som vi så ofta gjorde då han levde.
Det finns dagar då jag saknar honom enormt mycket även om det nu är länge sedan han gick bort.
14 år blir det i sommar, det är länge sedan.
Jag önskar att han levde och fick se mina barn som stora, se mitt lilla barnbarn, bjuda honom på middag och fortsätta våra samtal.
Han är den bror jag var närmast.
Vissa perioder bodde han hos mig då livet var för tufft för honom.
Det känns som om jag var mer mamma åt honom än hon som var det.

Han hade stundtals ett hårt liv.
Han blev utkastad hemifrån (bodde hos vår mor) så sociala och skolan hjälpte honom med en liten lägenhet.
Relationen med vår mor blev aldrig bra efter den händelsen.
Vissa perioder hamnade han i fel sällskap och gjorde en massa dumheter.
Somliga perioder skötte han sig.
Till slut så flyttade han till min by med hjälp av Finaste Pappelino.
Då vände livet för honom och det mesta gick åt rätt håll.
Han hade flickvän ett tag och hade fått tag på en liten etta han trivdes i.
Han var hos mig väldigt ofta och älskade mina små tjejer.

Men något hände och det gick utför igen.
Och det slutade med att han hittades död en Söndagskväll i sitt badrum.
Dödsorsaken var dålig hembränt.
Hans kropp klarade inte av den.
Dagen efter hittades den andra killen som var med på festen, även han död.

Han blev bara 32 år.
Alldeles för ung för att dö.
Det var en sorglig tid efter hans bortgång.
Jag hjälpte till att tömma lägenheten och annat som behövdes göras.
Jag skötte mina egna barn och min make.
Men inom mig var jag som död.
Jag tappade minnet totalt.
Allt var bara en endaste svart sörja runt omkring mig.
Jag slutade skriva dagbok, det fanns inga ord längre inom mig.
Det tog ett helt åt innan jag började fungera någorlunda normalt igen.
Det var ett sorgligt år och än idag minns jag inte mycket från det året.
Det är som bortblåst ur mitt liv.
Jag minns bara den svarta sörjan som omgav mig.

Tiden läker alla sår sägs det och det finns något som är sant i det men jag skulle hellre säga att med tiden så integrerar man sorgen i livet och kan fortsätta leva som förut.

Ibland kommer han till mig i mina drömmar.
Som i natt.
Jag är glad för att han gör det.
Glömma honom kommer jag aldrig att göra.
Hur gammal jag än må bli.
Han var min yngsta bror och är fortfarande det, fast han inte längre vandrar med mig längs vägen jag går.

Nu ska jag koka en kanna kaffe och njuta av den första muggen för dagen.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!







fredag 15 februari 2019

Min Alla hjärtans dag...





Titta vad jag fick igår på Alla hjärtans dag av den unga familjen.
En ask merci och en av mina favoriter när det kommer till kakor, pariservåffla med smörkräm mellan.
Jag blev riktigt rörd för jag hade inte förväntat mig något.
Så skickade dottern med pizzabiten hon inte själv orkade äta upp när dom var ute och åt och så fick jag med mig 2 paket kaffe av en helt hygglig sort men som dom inte riktigt tyckte var gott.

Jag hade i alla fall det trevligt med liten.
Han var i och för sig inte på världens bästa humör men han är bara baby och dom har rätt att vara lite kinkig emellanåt.
Det var sen eftermiddag som övergick till kväll och han hade sovit för lite under dagen och jo det märktes.
Mormor hade fullt upp med att hitta på roliga och busiga saker att göra med honom.
Han var dock på ett strålande humör när föräldrarna kom hem.
Då hade jag satt honom i hans matstol och vi lekte tittut.
Matstolen gillar han tydligen skarpt.

Jag hade förberett kvällsflaskan och bytt på honom.
Så när det var dags för hans kvällsflaska så skjutsade pojkvännen hem mig.
Det var ljuvligt skönt att slippa gå.




Han har ju blivit stora killen nu som vill hålla i vällingflaskan själv.
Fotot tog jag precis när jag kom då han skulle äta.
Han har jeansen på sig som han fick av mig i höstas.
Nu har han vuxit in i dom.
Jisses så tuff han är.

Jag hade en fin Alla hjärtans dag, det finns inget att klaga på.
Mina sömntabletter kom igår så jag hämtade ut paketet innan jag gick in till byn.
I natt har jag fått sova.
Så himmelskt ljuvligt skönt har det varit.
Jag har inte vaknat en enda gång under hela natten.
Fler såna nätter och jag kanske blir mer människa.

Nu ska jag dricka kaffe och äta den goda kakan jag fick igår.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!





torsdag 14 februari 2019

Alla hjärtans dag...





Det är nog en hel del som firar Alla hjärtans dag idag.
Kanske myser några par till det med bubbel som på dagens foto.
Själv bubblar jag inte alls, i och med medicinen jag äter så är all form av alkohol bannlyst.
Jag får inte ens ta en alkoholfri öl.
Nu gör det mig ingenting, tycker det är värre och knepigare med maten och dess restriktioner.
Längtar efter en god brie eller varför inte bara en ostskiva på mackan, gärna då på ett surdegsbröd.

Tillbaka till dagen.
Alla hjärtans dag.
Firar ni den?
Själv ska jag tillbringa eftermiddagen och kvällen med liten då föräldrarna ska ut på tu man hand.
Det blir nog så mysigt.

När jag levde i äktenskapet så gav jag alltid min man en ros och så lagade jag till något extra gott till middag.
Han köpte sällan något till mig, tror aldrig jag fick någon liten present av honom på denna dag.
Efter skilsmässan så blev det väl så att jag firade med barnen om dom var hos mig.
Vi brukade köpa geléhjärtan och laga god mat.

Men som singel händer inte så mycket.
Inte bli jag utbjuden på restaurang eller får små söta kort inte..hihi
Det går så bra ändå.
Och idag får jag ju tillbringa tid med världens bästa kille, det är att fira tillräckligt för mig.

Ha en fin Alla hjärtans dag!

Igår väntade jag på ett sms som sa att paketet från Apotea gick att hämta ut men förgäves.
Då antar jag att det kommer idag, förhoppningsvis innan jag ska promenera in till byn och barnvakta.
Jag vill ju så gärna få sova säger hon efter att ha varit vaken hela Februari!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

onsdag 13 februari 2019

Morgonmys...





Den här videosnutten fick jag  i morse av min dotter.
Liten är på mycket gott morgonhumör.
När man får sånt så kan man inte bli annat än glad och varm inom.

Som vanligt har natten varit besvärlig.
Ännu en natt utan sömn att lägga till handlingarna.
Mycket slitsamt må jag tillägga.

Var ut på mejlen och har jag himla tur så får jag paketet med sömntabletterna i eftermiddag eller som senast i morgon.
Nu när jag har haft ett rejält uppehåll på båda sorterna så brukar dom fungera lite bättre de första nätterna.
Så jag hoppas på det givetvis.

Dagen erbjuder sol från en klarblå himmel.
Det är 0 grader så det finns väl inget med vädret det går att klaga på.
Trots att det är vackert och milt så har jag inga planer på någon särskild utetripp idag.
Jag orkar helt enkelt inte.
Har ingen energi alls i kroppen, är bara döslut på.
Får jag sms om paket så går jag givetvis bort och hämtar ut det men bara om det kommer.

I morgon ska jag gå in till byn och vara barnvakt åt liten.
Föräldrarna ska ju fira Alla Hjärtans Dag!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

tisdag 12 februari 2019

Glatt överraskad...





Tack och lov verkar magsjukan ha lagt sig men jag känner mig helt klart nöjd över natten jag låg över toaletten.
Mer än så känner jag att jag inte behöver.

I går eftermiddag så ringde min mobil.
Det var ett sånt där dolt nummer.
Jag gillar inte att svara då jag inte vet vem det är.
Men jag svarade i alla fall och det är jag glad över.
Det var nämligen min läkare.

Vi pratade genom medicinen och mitt mående pga den.
Alla biverkningar.
Hur jag bara mår sämre och sämre.
Suicidtankar osv.

Hon sa att jag genast skulle börja trappa ner medicinen.
Hon sa att jag verkligen provat och när den nu inte fungerar utan får mig att må sämre än någonsin så ska jag inte fortsätta med den.
Jag vet inte om ni förstår vilken lättnadens suck jag drog.
Det tar tre veckor att trappa ut den, sen har jag ytterligare två veckor då jag måste följa kostrestriktionerna och efter det kan jag äta som vanligt igen och förhoppningsvis mår jag inte så dåligt som nu.
Vi ska ju ses i slutet av Februari för utvärdering och se över nästa steg, jag får se vad som händer då.
Förhoppningsvis har hon ingen mer medicin i bakfickan då hon sagt att detta var den sista vi skulle prova, jag hoppas verkligen det då jag inte orkar äta mediciner jag mår så dåligt av.

Så skrev hon ut sömntabletter.
Som jag skrivit tidigare så har det varit stört omöjligt att få ut den ena sorten av mina sömntabletter a 30 stycken.
Ett av apoteken i stan började sälja ur en ask med 100 stycken men tog betalt för en karta om 10 stycken.
Jag vägrar att betala 50 spänn för 10 stycken då jag normalt betalar 50 spänn för 30 stycken.
Min ekonomi håller inte för det.
Nu skrev läkaren ut ett recept på en ask med 100 stycken då det är det enda som går att få tag på just för tillfället.
Gissa vad den kostar?
73 kronor, lite skillnad mot för överpriset dom tagit för en karta på 10 stycken.
Nu hoppas jag att Apotea levererar snabbt, medicinen går ur kroppen och jag får börja sova bättre igen.

Det är sol idag, bara det liksom...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


måndag 11 februari 2019

Ibland har jag tur som en tokig...





Ja är det inte det ena så är det något annat.
Jag har som vanligt inte sovit inatt, inget ovanligt med det egentligen.
Det ovanliga var väl mer att jag låg över toaletten och spydde stor del av natten.
Magsjuka, hm, sånt kan man vara utan.

Jag känner mig väldigt mör just nu kan jag tillägga.
Inte så pigg och fräsch direkt.
Valde vackra rosor att lägga som dagens bild.
Känns mer uppmuntrande än en bild på toaletten, eller hur?

Jag har ringt och avbokat samtalet hos kuratorn som jag skulle ha i morgon.
Det känns dumt och dra dit smitta.
Kuratorn lät väldigt tacksam, hon var nog inte så intresserad av att bli magsjuk.
Vi bokade in en tid till nästa vecka i stället.

Så har jag även bokat om tiden för mammografi som jag skulle ha på Torsdag.
Inte för magsjukan, då är jag inte smittsam längre men det passar sig inte.
Maxi frågade i Lördags om jag kunde sitta barnvakt på Torsdag då dom ska gå ut och äta och göra något mysigt på Alla Hjärtans Dag.
Jag sa givetvis ja.
Och jag orkar inte gå in till byn två gånger då mammografin var på förmiddagen och barnvaktandet på em/kvällen.
Någon måtta får det vara tycker jag.

Det var inga problem att boka om tiden för mammografin så jag har en ny tid i Mars.
Vill/bör ju inte gärna missa att göra den undersökningen.

Nåväl, dagens plan är återhämtning.
Jag har inte kräkts på tre timmar nu så förhoppningsvis är det över för denna gång.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


söndag 10 februari 2019

Myslördag med liten...





Den unga familjen hälsade på igår.
Lite oväntat men dock väldigt trevligt.
Jag fick lite brått innan, fram med dammsugaren och så.
Försökte leta fram lite babyleksaker men har ingen aning om vart de kan finnas.
Hittade några bilar och pekböcker.

Bilarna gillade han nog lika mycket som pekböckerna.
Jag tror de var lika goda att smaka på.

Liten började vara trött och föräldrarna hade några ärenden på olika affärer så jag erbjöd mig att sova ner honom så kunde dom göra sitt i lugn och ro och liten slapp följa med in och ut i alla affärer.

Vi satte oss i chillrummet.
Han var nog lite övertrött för aningen kinkig var han en kort stund och vips så sov han.
Ända tills hans föräldrar kom för att hämta honom.
Och jag tycker som vanligt att det är så mysigt att ha honom sovandes i famnen så jag iddes inte ens tänka på att lägga ner honom själv.
Mormor behöver sitt babymys.

Idag är det Söndag.
Ännu en natt utan sömn.
Detta börjar vara löjligt nu.
Men jag tar dagen som den kommer.
Det som sker, det sker.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



lördag 9 februari 2019

Mötet då...





Jag kom lite tidigt som vanligt.
Under promenaden hann jag ångra mig miljoner gånger men det var bara att traska vidare.
Ingen långtradare stod där när jag kom dit så jag fick vänta.
Vädret var sådär, först snö och sen aningen regnblandat.

Prick på klockslaget kom han körande och jag måste säga att han imponerade stort när han manövrerade långtradaren med enorm skicklighet.
Först kände han inte igen mig, han minns foton av mig som mörkhårig och det är jag ju inte idag.
Jag kände igen honom efter foton men däremot såg han kortare ut än på bild.
Han gav mig en kram och sen hängde jag på när han lossade lasten.
Det tog 1 1/2 timme och vi hann prata ganska så ordentligt mycket samtidigt som han jobbade.

När han äntligen var klar så kramade han om mig igen och sa att det varit jättetrevligt att ses men tyvärr hann han inte med någon fika för han hade två ställen till att lossa på och ett tight schema plus att han skulle köra ner till Dalarna.
Jag var helt nöjd så mig gjorde det inget att vi inte fikade.

Så traskade jag hemåt.
Kände mig gruvligt trött.
Det tar på en eremit att vara social.

Ångrar jag att jag gick dit och träffade honom?
Nej faktiskt inte, det var mycket trevligt och nu har jag hela personen jag brukar prata i telefon med ibland.

När jag kom hem så däckade jag i sängen efter att jag ringt äldsta dottern för att berätta hur det var.
Tro det eller ej, jag somnade och sov 1 1/2 timme.

Å det får jag givetvis lida för i natt för inte har jag fått sova en blund alls.
Men vem behöver sova liksom?

Jag klarade av utmaningen i alla fall men nu dröjer det innan jag ger mig ut för att vara social igen.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

fredag 8 februari 2019

Att utmana sig själv...






Jag är ju inte känd för att vara särskilt social.
Jag är snarare eremit och håller mig helst för mig själv.
Jag har t.o.m nästan slutat prata i telefonen så just för tillfället är jag än värre asocial än vanligt.

Det är då utmaningen kommer.
Utmaningen består av att träffa en karl, bara som hastigast med ändå.
Vad för karl kanske ni undrar?
En karl jag säkert känt i 10 år, som bor i Dalarna och som jag någon gång per år byter ord med via telefonen.
Han ringde igår kväll.
Jag svarade inte men han talade in ett meddelande på telefonsvar.
Idag vid lunch så har han en lossning på en affär nära mig.
Han undrade om jag hade långt dit och om jag kunde tänka mig att möta upp honom och säga Hej.

Vi har aldrig setts IRL och han brukar aldrig ha körningar uppe hos mig.
Hm, sicket dilemma.

Jag kände mig tvungen att ringa upp honom nu på morgonen.
Han blev jätteglad.
Och jag sa att jag skulle gå bort till den affären när han kommit dit så att vi kan säga Hej till varandra.

När jag sa att jag skulle gå dit så bet jag nästan tungan av mig.
Varför gör jag så här?
När jag egentligen inte vill.

Men nåja, jag får bita i det sura äpplet och vackert promenera dit.
Det är 0 gradigt ute idag så jag kommer inte frysa ihjäl i alla fall.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


torsdag 7 februari 2019

En sån dag, en del onödig röra och annat bättre...





En sån dag.
Kallt som f-n har det varit.
Det var som sagt -19 grader i morse när jag promenerade in till byn.
Kollade blodtrycket på Hälsocentralen och det var väl inte så bra denna gång.
På tok för högt och det är ju inte bra.
Sen så hade jag då samtal hos kuratorn och det blev bara en enda röra.
Hon har ju märkt på mig att jag bara mår sämre ju längre tid jag äter den nya medicinen.
Inget positivt har kommit ur den, snarare tvärtom.
Insättningssymptomen borde vara borta nu men jag har massor av otrevliga biverkningar som är svåra att leva med.
Och så den där livslusten som just nu inte är hög om man säger så.
Å andra sidan kanske inte så konstigt när medicinen får mig att må så mycket sämre.
Kuratorn fick något spel och ville kalla in en jourläkare för suicidriskbedömning men jag sa blankt nej.
Jag tänker inte sitta och prata med någon dumskalle som fattar nada och ställer helt komplett idiotiska frågor (har varit med om det förr).

Kuratorn kollade också upp när jag skulle träffa läkaren nästa gång.
Då har dom satt mig på en tid i Mars med en AT läkare.
Gud så trött jag blir.
Det är sagt och bestämt att jag ska träffa min ordinarie läkare för en utvärdering av medicinen, inte f-n vill jag träffa en okunnig AT läkare då som förmodligen inte ens har hört talas om medicinen jag äter nu.
Kuratorn ringde sjuksköterskemottagningen och fick tiden ändrad till min ordinarie läkare så jag ska träffa henne den 28 Februari.

Efter samtalet då jag fick lova dyrt och heligt att jag inte skulle ta livet av mig bara för att jag klev ut från Psykiatrin (vilket jag heller inte tänkt göra) så gick jag ner till äldsta dottern och min lilla spjuver till barnbarn för att andas in helt andra vibbar än uppe på Psykiatrin.

Liten var på gott humör.
Jag gav honom lunch, busade med honom, bytte blöja och sånt väsentligt.
Maxi kom på att hon skulle klippa håret på mig, det var så himla långt så hon tog bort 12 cm på det.
Det blev jättefräscht och så himla skönt.

Så var det dags för lite att sova så han kröp upp i min famn och inom kort så sov han.

Jag och Maxi drack kaffe och pratade.
Jag berättade om det som hänt uppe på Psykiatrin och hon bara skakade på huvudet.
Som om man egentligen skulle berätta om man nu verkligen tänkt ta livet av sig.
För mig räckte det med att säga att just nu känner jag ingen livslust och det mesta känns helt meningslöst och jag orkar inte leva så här.
Då var det kört...

Sent på eftermiddagen gick jag hemåt.
Vad tror ni jag gör?
Jo jag sätter världens vurpa.
Ramlar riktigt konstigt så jag fick så ont i röven, baklåret och bröstkorgen.
Att det ska vara så svårt att stå på benen.

Jag kan som vanligt inte sova.
Har varit ute på en timmes promenad efter midnatt, fick ett ångestpåslag.
Gissningsvis kom det ur kuratorns reaktion tidigare idag.
Det var mildare ute men det snöade ganska så ordentligt.
Vad jag ska göra resten av natten vet jag faktiskt inte.

Nätterna är så långa när man inte får sova, dagarna likaså.

Nåväl, det är som det är!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



onsdag 6 februari 2019

Alltså - 19 grader...





Onsdag och mitt i veckan.
Idag visar jag små kristallfigurer.
Dom är bara nån/några enstaka centimeter hög.
Hur dom hamnat i mitt hem är jag inte säker på.
Får för mig att det är Maxi som dragit hit dem men sen inte ville ha med sig dem när hon flyttade.
Jag har sju stycken.

Idag ska jag då promenera in till byn.
När jag tittar på termometern så känns det inte särskilt lockande.
Det är smällkalla - 19 grader ute.
Så det blir en bitande kylig promenad.

Första anhalten blir närmsta butiken, ska kolla om det finns något billig bröd från gårdagen där.
Sen blir det hälsocentralen och kolla blodtrycket.
Därefter samtal hos kuratorn.
Och sen veckans bästa.
Umgänge med dottern och liten.

Jag fick en så mysig liten filmsnutt igår där han och hans pappa ligger på golvet och liten kiknar av skratt.
Nu har jag kommit på hur man spelar av snapchatarna så jag kan spara dessa små videosnuttar.

Igår kväll så ställde jag till det ordentligt för mig.
Jag duschade och tvättade håret och döm om min förvåning när jag ser att hela badrumsgolvet är fullt av vatten, det stod flera centimeter högt.
Det blev att ta itu med det och fort så att inte värdmannen kom upp.
Det har hänt en gång tidigare och då rann det vatten nerför hans badrumsvägg.
Det visade sig att slangen mellan badkaret och avloppet lossnat och jag tror att jag fick dit det någorlunda.
Har inte testat ännu då klockan var så sen igår och jag bara ville få det gjort.

Mitt badrum är inte så stort och det är inte så lätt att hålla på under badkaret då jag egentligen måste ta bort listen på dörrkarmen för att kunna lyfta bort fronten på badkaret.
Kan säga att det gjorde jag inte.
Jag la mig platt på mage och försökte nå så gott jag kunde, efter att jag tagit bort allt vatten på golvet förstås.
Det var INTE en rolig uppgift.

Jag ska väl egentligen inte behöva göra sådant själv då jag hyr men klockan var mycket och jag vet att värdmannen inte jobbar snabbt så jag hade nog haft honom här in på sena kvällen.

Det var min roliga kväll!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

tisdag 5 februari 2019

Jippi för vakennätter...





Det går helt enkelt inte att sova på nätterna just nu.
Jag börjar bli väldigt less på detta vakande. 
Som det känns så stör den nya medicinen ut sömnen totalt, det har blivit än värre sen jag började med den, och det var nog så krångligt innan jag började med den.
Det känns lite tjatigt.

I natt gick jag upp vid 02, stod inte ut att ligga kvar och snurra runt i sängen som en karusell när sömnen inte ville sig.
Jag startade datorn och satt och häckade framför en film som jag inte fattade något av.

Så funderade jag på vad jag skulle göra.
Jag vattnade genom mina blommor och så såg jag att ananasplantan producerat flera skott.
Så varför inte plantera dem tänkte jag.
Jag drog fram jordsäcken och satte igång.
Det blev tre nya ananasplantor.
Nu får jag se hur dom tar sig.
Moderplantan börjar se väldigt risig ut vid det här laget så jag tror att den har gjort sitt.
Den har producerat 6 skott så det känner jag mig nöjd över.

Så som ni ser så står det nu 5 ananasplantor i mitt köksfönster.
En har jag gett bort.

Sånt kan man göra nattetid när inte John blund hälsar på med sitt sömnpulver.
Något måste man göra.
Man blir ju mer eller mindre galen av att inte få sova.
Det om något är tortyr.

Jag kan inte heller sova på dagen om nu någon tror det.
När jag lägger mig för att vila blir det inte mer än vila.
Sånt är det härliga livet.

Nåväl i natt var jag ju lite kreativ.
Kommande natt hoppas jag på sömn för i morgon ska jag promenera in till byn.
Först blir det att kolla blodtrycket på hälsocentralen för det blev inte av förra veckan.
Så har jag samtal hos kuratorn.
Och efter det tänkte jag umgås med äldsta dottern och barnbarnet.
Hade varit trevligt att vara lite piggare så jag orkar med det.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

måndag 4 februari 2019

Denna jäkla medicin...




Måndagsmorgon och ny vecka igen.
Ibland känns det som om det alltid är Måndag.
Men det är ju klart, den återkommer var sjunde dag så det kanske är därför.
Själv har jag mer eller mindre alltid problem med dagarna.
Sen Mini flyttade söderut så har jag inte längre några fasta hållpunkter att utgå ifrån så dagarna blir oftast ett enda virrvarr i min hjärna.
Just för tillfället så fungerar inte hjärnan alls.
Sen ökningarna av medicinen har den blivit ännu trögare och grötigare.
Jag tycker t.o.m att det är jobbigt att prata för det går så segt och orden försvinner.

Mini brukar vanligen ringa och prata ganska så länge med mig men de sista veckorna har jag måste sluta bara efter en stund för det blir för jobbigt att prata.
Jag som vanligen är ganska så asocial har i alla fall haft kontakt med folk över telefonen men nu vill jag inte ens det längre.

Pratade med Älskade E en snabbis nu på morgonen (har inte pratat med någon sen i Fredags då Mini ringde) och hon frågade vad det var med mig för jag pratar ungefär som Kristina Lugn gjorde förr i tiden men utan att hitta rätt ord i sammanhanget.
Ex så kom jag inte på att det man har på huvudet heter mössa, det borde man ju veta eller det vet jag ju egentligen.
Och så är det hela tiden, orden finns bara inte där.

Det märks alltså väldigt tydligt att något INTE är som det ska vara i min hjärna.
Förutom alla jäkliga biverkningar så fungerar jag absolut inte på något sätt.
Himla trevligt...not!

På Onsdag har jag samtal hos kuratorn, om hon nu är där förstås.
Jag ser inte fram emot det, det känns bara jobbigt men jag får väl fråga om detta är vanligt med denna medicin.
Inte för att hon själv vet det men hon kan väl fråga läkaren i alla fall.

Igår fick jag något tvärryck.
Jag hade ju tänkt hålla mig hemmavid då det inte var så trevligt väder ute.
Kallt, snö och snöstorm var det.
Ändå promenerade jag in till byn fram och åter.
Ibland är jag hopplös.
Jag var som en isbit när jag kom hem igen.
Men nåja, jag fick friskluft så det räckte till och blev över.

Idag har stormen bedarrat men jag håller mig hemma.
Ska INTE gå ut alls idag.
Så det så!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!