måndag 16 september 2019

Telefonstörd...





Jag är ju aningens störd.
Jag svarar sällan i telefonen om jag inte vet vem som ringer.
I morse hände det igen.
Klockan 07 så ringer mobilen och jag känner inte igen numret.
Det ringer t.o.m två gånger så jag blir lite stirrig.
Börjar tänka att det kanske hänt någon något.
Googlar telefonnumret och det visar sig vara från en Auktionskammare så jag antog att det var min gode vän Herr J.
Ringer upp och jo då det var han som svarade.
Han ville bara kolla läget med mig då det var ett tag sedan vi pratade sist.
Jag är inte så flitig att ringa till folk längre.
Det går långt mellan gångerna jag pratar med somliga jag räknar in i min vänskapskrets.

Jag pratar mest med familjen, min Älskade E och min väninna A.
Det är så det blir emellanåt.

Nåväl, det där med telefonen kan vara en störande faktor.
Jag lägger in nummer eftersom så att jag ska ha största möjliga täckning på vem som ringer.
I förra veckan ringde ett nummer enträget.
Jag googlade men fann inte vems nummer det var.
Fick då ett sms av Älskade E att hon försökte ringa mig från sin karls nummer.
Så nu finns han i mina kontakter också.

När dom ringer från ex Psykiatrin så står det oftast "inte identifierbart nummer".
Nåväl, händer det mellan 8-17 så svarar jag givetvis.
Det är bara när min läkare ringer som det står ett sjukhusnummer, så jag helt säkert vet vem som ringer.
Specifika nummer till myndigheter har jag i mina kontakter.

Så går det alltid att tala in ett meddelande på telefonsvararen om det är något viktigt så att jag kan ringa upp.
De flesta som verkligen vill få tag på mig gör så.
De som är typ försäljare gör det inte.
Telefonförsäljare avskyr jag, likaså sifo-eller-marknadsundersökningar, då svarar jag aldrig, är inte intresserad av att delta.

Det är inte så lätt att få tag på mitt nummer då jag tagit bort det från de flesta större söksajter på nätet men det är inte hemligt.

Svarar ni alltid i telefonen när den ringer?

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

söndag 15 september 2019

Söndagsmorgon...





Gårdagens middag.
Det blev tagliatelle blandat med en sås på strimlad fläskfilé, lök, morot, paprika, vitlök, salt, peppar, dijonsenap och crème fraiche.
Väldigt enkelt men smakrikt.

Jag använde knappt halva fläskfilén, den andra biten grillade jag och slog in i folie.
Vad som ska ätas till den vet jag inte ännu.
Får se om jag helt enkelt bara fryser ner den.
Kan ju vara okej att ta fram en grillad köttbit någon gång framöver.

Igår blev en lugn dag.
Jag gjorde inte särskilt mycket alls mer än middagsmaten.
Jag lyckades somna en liten stund efter middagen.
Det i sig är ovanligt men jisses så skönt det var.
Tro nu inte att det blev sent innan jag la mig för natten då jag slumrat en stund.
Jag håller ganska så strikta kvällsrutiner.
Jag lägger mig hyggligt tidigt även om jag inte somnar förrän sent.
Min kropp verkar behöva flertalet timmar för att komma ner i läget att kunna somna.
Och ibland gör jag ju inte ens det, somnar alltså.
Undrar hur många vakennätter jag haft de ska vi säga senaste 12 åren?
Det känns som om de är fler än de jag fått sova.

Nåväl, Söndag idag.
Dagen är planlös.
Morgonen började med ett tidigt telefonsamtal.
En gammal kollega ringde och var ledsen.
Jag fick "leka" amatörpsykolog en timme.
Men jag vet att hen ändå inte lyssnar till goda råd fast hen ber om det.
Kanske för att hen självmedicinerar med en massa alkohol.
Vi måste alla göra våra val och välja det som fungerar bäst för en själv.
Gör man inte det så kan livet bli bra mycket svårare än det skulle kunna ha varit.
Jag kan absolut inte styra och bestämma över någon annan men kan känna mig aningens frustrerad då det alltid handlar om exakt samma sak.
Den här personen väljer att inte gå vidare, att stå och stampa på samma ställe, att inte utvecklas och att inte söka rätt sorts hjälp.
Nåja, det är som det är!

Idag så regnar det.
Jag har suttit ute på min altan och druckit morgonkaffet.
Det är väldigt kyligt och rått.
Och himla mycket höst.
Jag ser att vissa björkar har börjat få gula blad.
Inte konstigt då vi kommit så långt inne i September.
Det är helt enkelt tid för naturen att byta sin skrud.

Nu ska jag dricka en påtår.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!



lördag 14 september 2019

Solig Lördag...





Jag har varit ute på en morgonpromenad denna Lördagsmorgon.
Bestämde mig direkt jag vaknade att jag behövde en smula frisk luft.
Så är jag ju väldigt förtjust att promenera när det inte är så mycket folk i farten.
En tidig Lördagsmorgon är man i det närmsta ensam ute längs vägarna.
Så himla skönt och en bra början på dagen.

Idag är en solig dag men dock aningens kyligt.
Nog känns det att det är höst i luften.
8 plusgrader.
Kyligare blir det framöver.
Jag ser som vanligt inte fram emot vare sig hösten eller den kommande vintern.
Det knyter sig i magen när jag tänker på det.
Jag har någon konstig känsla så här inför det som komma skall, att jag inte ska överleva det, att jag kommer att dö.
Helt obegripligt egentligen men så känns det alltid när sommaren är över.

Nåväl, det ska jag inte gå in närmare på.
Idag är en vacker dag, höst eller ej.
Jag tog fram fläskfilé från frysen igår så jag ska ta hand om den idag.
Tänkte grilla halva och den andra får bli strimlad i någon slags pastasås.
Smaksättning har jag ännu inte klart för mig men det kommer när jag väl börjar med det.
Dock inte så tidigt som klockan är nu.

Nu ska jag värma på en kopp kaffe och sätta mig på altanen.
Filosofera lite.
Fundera över en skum dröm jag hade i natt.
Bara vara...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

fredag 13 september 2019

Fredag den 13;onde...





Jag har på slutet varit extremt trött.
Som det känns beror det mesta på hösten och att jag sen inte tillgodogör mig de få sömntimmar jag får.
Jag behöver inte göra särskilt mycket alls så blir jag sängliggande.
Igår hade jag en sån dag.
En dag i sängen alltså.

När jag igår orkade sitta uppe några korta stunder så satt jag på min altan.
I vanliga fall när jag inte är sängliggande sitter jag där så ofta jag kan.
Den är mig så kär.
Där försöker jag hitta lugn och ro i mig själv.
Där kan jag filosofera om livet i stort och smått.
Där dricker jag alltid mitt morgonkaffe.
Där blommar min Hortensia jag fick av barnen till Mors dag fortfarande.

Idag kändes det riktigt kyligt och när jag tittade på mätaren visade den blott 10 grader.
Så det var inte så konstigt att det kändes kyligt.
Senare under dagen blir det mer behagligt att sitta där.

Idag är det Fredag den 13;onde.
Enligt skrock är den känd som otursdagen.
Jag vet egentligen inte hur det är med just det men nog har det hänt saker just den dagen för mig genom åren men främst när jag var yngre.
Både kappa, skinnjacka och inneskor har blivit stulna på en Fredag den 13;onde.
Fast de hade nog lika gärna kunnat bli stulna vilken annan dag som helst.
Det råkade bara vara just den dagen då det hände.

Har ni råkat ut för något särskilt på en Fredag den 13;onde?

Nåväl, jag tror inte att det kommer att hända något särskilt för mig idag.
Har noll planer i agendan.
Å det känns skönt.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

onsdag 11 september 2019

En helt vanlig Onsdag...





Igår så promenerade jag in till byn och lämnade in en ansökan.
Det fanns fler blanketter att fylla i så jag gjorde det också.
Om vad det handlar om berättar jag en annan gång.

Passade på att hälsa på Maxi med familj i deras nya lägenhet.
Den var jättefin och dom stortrivs.
Förra lägenheten hade öppen planlösning så hall, kök, matplats och vardagsrum var i ett.
Den nya lägenheten är inte gjord så och det gillar dom för dom har tröttnat på öppen planlösning.
Liten sov när jag kom men vaknade efter en stund så jag fick njuta några timmar med honom.
Svärsonen åkte iväg för att hämta ut ett paket och så köpte han med sig morotskaka så vi fick fika gott innan jag gick hem.

Efter fikat så promenerade jag hem.
Pratade med Älskade E ganska så länge.
Hon och karln har det gott i sitt kära Spanien.

När vi la på så ringde Midi.
Vi pratade också ganska så länge.
Och hon skickade några foton på sin babymage.
Så roligt att se.
Hon har en så söt babykula, ni ser den på dagens foto.
Vi pratade om namn och det namn som dottern känner starkt för tyckte jag väldigt mycket om.

Graviditeten fortskrider och nu känner hon hur babyn sparkar.
Idag ska hon och pojkvännen titta på ett hus.
Jag googlade fram det igår när vi pratade med varandra och det såg jättefint ut.
Så jag får se om det unga paret framöver blir med hus!

Idag ska jag nog inte göra något särskilt vettigt alls.
Min agenda är tom.
Jag behöver inte laga middagsmat för det gjorde jag igår kväll.

Inlägget jag la ut igår kväll var ett tag sedan jag skrev.
Jag har haft lite svårt att bestämma mig om jag verkligen skulle lägga ut det.
Å så gjorde jag det, får se om jag låter det finnas kvar eller om jag tar bort det.
Det är ju ingen särskilt rolig läsning, bara sånt jag funderar över emellanåt och särskilt efter mitt sista läkarbesök då vi pratade om dåtid och trauman jag varit med om.
Inlägget beskriver bara delar av svårigheter och mörker jag har bakom mig.
Jag vet egentligen inte ens själv hur mycket som hänt och emellanåt poppar minnen upp som gör mig skräckslagen och som jag inte hade en aning om att jag varit med om.
Hjärnan är ju duktig på att stänga ner svåra händelser.
Nåväl, nog om det!

Nu ska jag njuta av en kaffekopp ute på min kära altan.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

tisdag 10 september 2019

En del av min mörka historia...





OBS! Tungt och jobbigt inlägg så skrolla vidare redan nu om ni inte känner att ni orkar!

Jag har funderat ganska så mycket under senare tid på traumatiska händelser som jag har med mig i mitt bagage.
Mycket av sånt som hänt är jag inte ens medveten om direkt.
Hjärnan har ju en förmåga att förtränga/gömma undan det som är för svårt att hantera i det dagliga livet.
Jag har kraftig PTSD.
Jag har så många trauman bakom mig att min läkare hävdar att jag skulle bli ännu mycket sämre i mitt mående om det rotas för mycket i det.

Jag växte upp i en väldigt dysfunktionell familj.
Mamma och pappa skulle aldrig varit ett par om inte mamma blev gravid och ett äktenskap framtvingades av min mormor.
Dom två tog verkligen fram de sämsta sidor av varandra.
Det var ett ständigt bråkande och vi barn for väldigt illa.
Det fanns ingen trygghet att tänka på alls.
Mamma var mer eller mindre konstant galen och hade ett explosionsartat humör och tog mer än gärna fram piskkäppen och min pappa var sällan hemma för han jobbade så mycket för att försörja sin stora familj.

När jag var 6 år så brann vårat hus ner till grunden.
Inget finns kvar av mina år innan denna händelse.
Jag är än idag livrädd för bränder.

Vi fick en tillfällig bostad medans pappa byggde ett nytt hus på samma mark som det som brann ner.
Lägenheten var inte så stor, kan ha varit en trea men vi var 6 i familjen så det blev lite trångt.
Å bråken när pappa var hemma eskalerade ständigt.

En kväll när det varit ovanligt stökigt så tassade jag upp på tå och hittade min mamma sittande på golvet i köket totalt nedblodad.
Min pappa hade alltså spöat upp henne ordentligt.
Jag var 7 år då.
Minns att jag tvättade bort allt blod från mamma och varsamt ledde henne in till sängkammaren och bäddade om henne.
Där satt jag tills hon till slut somnade.
Själv sov jag inte alls den natten.
Och inte många nätter efter det heller då jag var livrädd att det skulle hända igen.
Det är nog enda gången i mitt liv jag känt innerlig ömhet mot min mamma, hon var så sårbar då, inte den där piskande mamman som var totalt oberäknelig.
Jag var som sagt bara 7 år då!

Mamma och pappa skiljde sig och jag och mina två yngre bröder blev tvungen att flytta med henne.
Inget blev lugnare, snarare blev mamma en värre krutdurk än tidigare.
Jag tassade alltid på tå för att försöka hjälpa och behaga henne men fick bara skit, slag och nedvärderande ord från henne.
Å så alla dessa män som passerade revy hemma.
Den ena var äckligare än den andra och jag kan inte räkna mig till hur många gånger jag blev upptryckt mot en vägg och kladdad på under min tidiga knoppande tonårstid.
När jag var 15-16 så spöade mamma upp mig för sista gången.
Jag hade låtit min dåvarande pojkvän sova över hos mig utan att ha tänkt på att fråga henne.
Mer behövdes inte.
Det slutade med att jag låg på golvet i fosterställning och försökte skydda mina vitala delar medans hon ursinnigt och besinningslöst sparkade mig med platåträskor.

Efter den händelsen så rymde jag hemifrån.
Jag hade ingen kontakt med mamma på runt 4 månader och i direkt anslutning till det så flyttade jag hemifrån.

Så träffade jag min X-make.
Jag trodde han var reko men med åren så visade det sig inte vara så.
Jag hamnade i samma sits som med min mamma.
Slag, nedvärderande och kränkande ord, hjärntvätt, kontroll och ett evinnerligt tassande på tå osv.
Ett av de värsta han gjorde var att kasta ner mig i badkaret med ryggen före.
Har insett att jag kunnat dö om jag hamnat på annat sätt än jag gjorde.
Efter det tvingade jag honom att gå till familjerådgivningen.
Kvinnan han pratade med sa att han absolut INTE fick slå mig.
Så det slutade han med, däremot började han kasta in mig i väggar, tja överallt.
Det finns nog inte en vägg här hemma som jag inte kysst.
Och så alla dessa hoten om slag, när han kom emot mig med knuten näve och stannade upp precis en centimeter framför min näsa.
Sånt påverkar...lång tid efteråt.
Så allt rent psykiskt han höll på med, ren och skär hjärntvätt och vem var sämsta människan om inte jag!

Å så de sista svåra åren i jobbet då jag fullkomligt knäade men inte fick gehör.
Det som hjälpte till att jag gick in i väggen.
Puh.

Härom veckan när jag och Mini gick iväg för att titta på en lägenhet så valde han "fel" väg.
Jag insåg att vi var på väg att promenera förbi jobbet jag hade då jag blev sjukskriven första gången.
Vad tror ni händer?
Jo benen blir som cement, jag kan knappt gå, jag blir kritvit i ansiktet och får svårt att andas samtidigt som jag kallsvettas.
Känslan blev att jag var på väg till jobbet fast det inte alls handlade om det.
Mini den stackaren blev helt enkelt rädd och jag försökte förklara men det är ju inte så lätt att prata när man inte kan andas riktigt.

Nu har jag bara berättat om några händelser som påverkat mig starkt, som gör att jag har svårt att lita på andra människor, som får mig att få flashbacks när jag minst anar det.
Det finns så många fler historier och så många jag inte minns men som kroppen helt plötsligt får för sig att minnas.
Det kan vara en doft, ett ljud, ett ord så försvinner jag dit jag aldrig mer vill tillbaka/vara i.

Det här är svårt att hantera eftersom jag inte vet vad som utlöser och triggar igång minnena.
PTSD är inte roligt kan jag garantera.

Min mamma har aldrig kunnat erkänna att hon misshandlade mig både psykiskt och fysiskt.
Enligt henne har hon aldrig höjt en hand mot någon av oss barn.
Hon byggde alltid om alla historier/händelser så att det skulle passa henne, tyvärr.
Men jag antar att hon var tvungen att göra så för att i sin tur överleva sig själv och sitt beteende.

Min pappa har jag grillat mängder av gånger rörande uppväxt, vad som hände, vad han gjorde och inte.
Han har tyckt att jag varit skitjobbig men han har alltid valt att berätta och prata om det eftersom han så tydligt förstått mitt behov.

Min X-make skulle aldrig heller erkänna vad han gjort mot mig.
Han gjorde ju allt bara för mitt eget bästas skull.
Den meningen är jag totalt allergisk mot.
För mitt eget bästas skull, givetvis utifrån en annans ego, nä skulle inte tro att tanken var för mitt bästas skull.

Har träffat en man som uttryckte sig så många år efter min skilsmässa, nä han fick inte vara kvar...

Ibland undrar jag om jag verkligen kan bli hel igen.
Att jag ska få lilla-mellan-äldre Millan att läka ihop så inget stör mig längre.
Jag är inte så säker på det, inte säker alls.
Det handlar om ca 40 år av mitt liv!
Trauma betyder skada och i mångt och mycket är jag skadad för livet men jag hoppas att jag ska kunna läka ihop så pass att jag framöver tycker att livet är värt att leva och kan se att det är roligt att leva!
Drömmar är aldrig fel att ha!

Tack för att ni läste, ni som orkade!

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!

Inre stress...





Idag är det grått och som jag tror regnigt.
Asfalten ser blöt ut.
Jag ska gå in till byn idag så det känns ju lite tråkigt om vädret inte blir bättre.
Fast jag kan ha tur då klockan ännu inte är så mycket.
Tänkte gå om runt 2 timmar.
Ska vara på ett ställe som öppnar 10 och har lite ärenden att göra innan det.

När jag ska göra något, har en tid att passa så måste jag börja min dag i mycket god tid.
Jag kliver upp 5-6 timmar innan jag ska vara på plats för att börja min morgon i lugn och ro, förbereda mig inför dagen för att inte känna mig så stressad.
Trots den väl tilltagna tiden blir jag ändå alltid superstressad innan jag går hemifrån.
Det slår aldrig fel.
Jag fungerar likadant oavsett det är privat eller typ läkare/kurator/myndighet jag har tid med.


Nåväl dagens göranden är egentligen inget komplicerat, jag ska bara lämna in en ansökan och sen är jag fri att göra vad jag vill.
Funderar på att titta in hos Maxi med familj på hemvägen.
Har ännu inte sett lägenheten och känner mig nyfiken.
Maxi har skickat lite videosnuttar men det säger mer att se IRL.

När jag sen kommer hem så har jag bokat in telefonsamtal med Älskade E.
Hon och hennes karl är i Spanien och njuter av värme och sol.
Det verkar vara mellan 29-32 grader i skuggan där dom har sitt hus.
Emellanåt varmare än så.

Dom bor typ 3.5 timmes bilväg från Alicante ute på vischan.
Det är inte turistexploaterat där.
Priserna på mat och dryck får mig att baxna.
Där är så otroligt mycket billigare än i Sverige.
Så där lever dom gott!

Nåväl så ser dagen ut i alla fall.
Jag ska dricka kaffe på altanen och föröka bibehålla lugnet men känner jag mig rätt så eskalerar stressen strax innan jag ska promenera iväg.
Allt är som vanligt med andra ord.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!




måndag 9 september 2019

Vänlig personal, möbler och stereofix...





Dagen foto har jag lånat från nätet.
Nåväl, jag skrev häromsistens att jag köpt fel färg på ögonbrynspennan.
Den här är alldeles för mörk för mig.
Igår tog jag äntligen tjuren vid hornen och promenerade in till den affären för att se om jag kunde lämna tillbaka den.

Den som jobbade i förbutiken sa direkt att vi brukar inte byta eller ta tillbaka såna här produkter.
Ja i min tur sa att du ser att den är oanvänd och det känns dumt att ha en ögonbrynspenna som dessutom inte är så billig till ingen nytta då jag köpte fel färg.

Hen gick iväg en stund och kom tillbaka och sa att jo jag godkänner ett återköp, den var inte inplastad och man ser att den är oanvänd.

Krångligare än så var det inte.
Jag fick tillbaka pengarna och skrev under på kvittot om återköp.
Hen var en vänlig personal, serviceminded liksom även om hen i början inte hade lust.
Jag antar att affärer har sina regler att förhålla sig till men att de ibland kan överse med dem.

Nu köpte jag ingen ny för just min färg fanns inte så jag får vänta och se när den kommer in.

Det blev i alla fall en längre promenad än tänkt, först hade jag bara tänkt promenera till närmsta affären men sen kom jag ju på att jag inte gjort något åt ögonbrynspennan.
Å nu är det gjort och det känns bra.

När jag kom hem så dök en mycket lycklig Mini upp.
Han hade varit på möbelaffären och beställt soffan och sängen han sett ut.
Han fick betala 2000 nu och resten när han hämtar möblerna.
Det närmar sig med stadiga steg, hans flytt till lägenheten.
Nu är det bara 3 veckor kvar innan han får nyckeln.

Så försökte jag få igång stereon jag har i köket.
Någonting gick sönder för länge sedan bak på en av högtalarna.
Kom på att jag har andra högtalare så jag bytte och vips så hade jag ljud.
Radion fungerade utmärkt men det var lite värre med cd växlaren.
Den ville inte riktigt men jag gav inte upp.
Till slut så kunde jag lyssna på några cd skivor så nu har jag bättre ljud i köket om jag någon gång känner för att poppa till det lite.
Å mängder av cd skivor jag inte lyssnat på åratal.
Skam den som ger sig alltså, det gäller att inte ge upp!

Nu ska jag fortsätta min Måndag med kaffe på altanen.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om! 

söndag 8 september 2019

Spikmatteligg...





Detta är ett foto på min spikmatta.
Jag gissar att en liknande finns i många hushåll runt omkring i landet.
Jag har haft min sen sommaren 2013.
Jag skulle hälsa på en av mina vänner, Mr J så jag satte mig på tåget söderöver.
Det var en lång tågresa som tog i stort sätt hela dagen.
Semestern var intensiv och trevlig.
"Aldrig har så få gjort så mycket på så kort tid", det var så jag såg dessa veckor hos honom.
Nåväl, han hade en spikmatta som han aldrig använde så jag fick den av honom.
Mycket snällt tycker jag.

Den fick packas ner och väl hemma har jag i perioder använt den väldigt flitigt.
Det som är lite synd är att känslan försvinner alldeles för fort när jag har riktigt ont i ryggen och legat på den.
Alltså känslan att ryggen känns bättre.
Därför kan det bli åtskilliga spikmatteligg per dag då ryggen krånglar.
Nu senaste tiden har det blivit ganska många ligg på den och jag brukar avsluta dagen med att ligga en timme på den innan jag tar mina sista sömntabletter så att ryggen känns lite uppmjukad inför insomning och natt.

Vissa perioder är det en ren njutning att ligga på den medans vissa perioder (som just nu) gör det skitont då huden tydligen är överkänslig.
Jag kan inte heller ha en tröja på mig för då får jag ingen effekt alls så jag måste ligga med bar hud.

Jag är dock nöjd och tacksam över min spikmatta.
Väldigt glad över att jag slapp köpa den själv.

Den är också effektiv när jag får min panikångestattack a la hjärtinfarktskänning.
Jag får ju ett gäng sådana per år, ibland väldigt ofta ibland mer sällan.
Det enda som hjälper då är spikmattan.
Tyvärr måste jag dessa gånger ligga så länge (det handlar om timtal) så ryggen känns helt skinnflådd efteråt.
Nu är det dock ett tag sedan jag hade denna typ av ångestattack, å ingen är gladare än jag för det.
Det räcker gott med alla andra typer av ångestpåslag jag har.

Idag är det Söndag och solen visar sig.
Jag ska strax klä mig för en promenad till närmsta affären.

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!


lördag 7 september 2019

Man gör så gott en kan...





Det var ju Fredag igår så jag ansträngde mig en gnutta med middagsmaten.
Jag grillade fläskkotletter, tomat och paprika.
Till det blev det en potatisgratäng och sallad.
Det var riktigt gott kan jag tillägga.
Å det bästa av allt är att jag nu har mat som räcker hela helgen.

Jag är inte nån som måste äta olika rätter varje dag.
När jag orkar laga mat så lagar jag mycket mat och så äter jag av det tills det tar slut.
Ibland fryser jag in så att jag kan ta fram vid ett senare tillfälle beroende på vad typ av mat jag lagat.

Förr i tiden när jag levde i äktenskapet och hade tre barn boende hemma så såg det annorlunda ut.
Då lagade jag olika rätter varje dag.
Å det var liksom bara som det skulle vara, inget konstigt alls.

När jag gick in i min utmattningsdepression så blev det på annat vis.
Jag hade inte samma ork att laga mat.
X-maken fick ta över en hel del av matlagningen.
Det blev ofta tacos, så pass ofta att det säkert tog 5-6 år efter vår skilsmässa innan jag kunde tänka tanken att göra tacos här hemma.

Efter skilsmässan började jag laga mat på ett sätt som gjorde att jag orkade.
Jag lagade mat ca 3-4 gånger i veckan och gjorde då mycket mat.
Barnen fick sen äta rester de dagar då jag inte orkade laga mat.
Det fanns alltid flera rätter i kylskåpet att välja på.
Och ja det fungerade och ingen av barnen klagade.

Jag har väl fortsatt så efter att barnen flyttat hemifrån.
Jag lagar mat några gånger i veckan och så finns det oftast alltid något i kylskåpet att värma på.
Vissa dagar finns det ingen färdig mat, om jag då inte orkar ställa mig vid spisen kan jag lika gärna bara ta en macka.
Sånt fungerar ju när man har ett ensamhushåll, knappast om man skulle ha en massa barn boende hos sig.

Det gäller att hantera energinivån när man nästan ingen har.
Att inte lägga för mycket energi om det bara tar kraft och dränerar.
Allt utgår alltid från dagsformen och utifrån den får jag göra mina val av vad jag orkar med.
Det är en konstant vågskål och ett försök att finna balans.

Idag behöver jag alltså inte laga middagsmat och det känns skönt.
Jag har fortfarande besvärligt i ryggen så det lär bli ett och annat spikmatteligg.
I övrigt ska jag fortsätta att bara vara...

Ha det bäst alla fina!

Kramen om!